Jag vill passa på att tacka en viss grupp av människor som jag träffat på i mitt liv som på ett eller annat sätt kommit mig nära. Jag vill rikta mig till er och uttrycka min enorma tacksamhet. Utan er hade jag inte varit den jag är idag och jag kan bara önska att jag har lämnat samma fragment av det intryck hos er som ni har gjort hos mig. 

Saknad är bland det finaste men samtidigt det jobbigaste. 

När man börjar fundera på vad som är fel, vad som händer och vad som egentligen kommer hända.

Man antar att man förstått men ändå behöver man bekräftelse på vad som egentligen sker.

 

Hur ska man gå till väga? Vad ska man säga? Vill han verkligen träffas mer? Är det mig det är fel på? Eller vad är det egentligen?

 

Dessa frågor snurrar runt i mitt huvud dag som natt nu förtiden. En obeskrivlig känsla som väcker oro och gör mig hopplöst förvirrad. Hur ska jag egentligen gå till väga? Vad i helv... ska jag göra?

När det gör så himla ont i hjärtat att man bara vill plocka ut det, stoppa in det och sen ta ut det för alltid.

 

Så känns det nu. Jag är mållös!

Jag var rädd att jag skulle ha glömt bort hur det kändes. Men helt plötsligt blev jag påmind igen. Jag träffade äntligen någon som gjorde mig glad, fick mig att må bra.

 

Men helt plötsligt förändrades allt. Olyckan kom. Den olyckliga kärleken hoppade på mig. Vet ni hur det känns? Om inte... Tänk er att ni står alldeles ensamma ute i kylan, det är mörkt och ni väntar på bussen och det värsta av allt, bussen kommer aldrig. Den känslan, ungefär så är känslan för olycklig kärlek fast lite mer utav pain in the as. Det verkligen river i en. Sen är man så nerslagen att man nästan vill ge upp.

 

Känner ni någonsin så här så vet ni. Det är över. Men man börjar sakta med säkert läka. Men jag lovar er det är en helvetes smärta genom hela resan. Men våga ALDRIG ge upp, det är sjukt onödigt! VÅGA ALDRIG GE UPP!

Jag är rädd! Rädd för att förlora ännu en gång. Tårarna rinner, jag skakar. Jag är inte redo för det här ännu en gång. Varför ska alltid jag fastna så fort, varför ska jag falla... Falla in i någon och samtidigt falla åt sidan.? Jag är rädd. Jag försöker, försöker med allt. Jag försöker visa mig stark hela tiden men nu orkar jag inte hålla tillbaka längre. 

 

När man saknar någon att prata med. När man saknar den där långa hejdå kramen. När man saknar hejdå pussen. När man saknar allt det där. Men nu känns allt hopplöst. Jag är rädd tillsammans med dom fallande tårarna. 

 

 

Alldeles för längesen jag ens vågade skriva. Tiden bara rinner iväg, ibland känner jag att det vore skönt att bara stanna upp för en stund. Allt ska gå så himla fort hela tiden. 

Det gör dem faktiskt inte.

Man tro sig känna någon eller veta något som ger en viss bild av en person men egentligen så är det bara så att personen försöker få en att se denne på ett sätt som inte alls stämmer väl överens med verkligheten och vem den egentligen är. Där av lögner, och dess skitsnack. Jag trodde man slutat snacka skit bakom folks rygg och slutat lyssna på vad folk påstår att en annan sagt i denna åldern, men tydligen inte.

Att känna sig lurad och sviken är det värsta känslorna och något jag fått erfara de senaste veckorna, som sagt vissa människor slutar aldrig att förvåna en.

 

Godtrogen som man är så fortsätter man att tro på "vissa" människor, att dem ska bli bättre och hålla sina ord. Men nej, någon kör sitt eget race som enbart gynnar denna själv och samtidigt ställer till med problem för andra. Jag blir så ARG och BESVIKEN på sådana här människor.

 

"What doesn't kill you makes you stronger" 

 

Just nu, sitter jag med en av de tre sista inlämningar kanske för alltid eller för tillfället. You never know. Gymnasietiden börjar i alla fall gå mot sitt slut, snart står vi där med hattarna och skriker av lycka "Det är över nu". Det är inte alls många dagar kvar. Samtidigt som jag sitter här med blod, svett och tårar och kämpar mig igenom de sista inlämningarna så blickar jag bakåt på dessa tre år i VO11. Vad vi lyckats åstadkommit, vad vi gjort och vart vi varit. 

 

Det finns alltid djupa dalar och höga toppar under tre år, men fy vilken fin klass vi blivit. En klass med så sjuk humor, klassen som jag tror hörs mest på hela Tranemo gymnasieskola. Den finaste klassen ever, så mycket hat som funnits tidigare år finns inte kvar hos någon av oss. Vi insåg att hat är ingenting som ska skada oss, vi är vi. Vi står för oss. När vi insåg detta, blev vår Afrikaresa möjlig. Vi åkte en 8 personer ner till Sierra Leone, men inte vilka personer som helst, utan vi i VO11. Den där klassen ifrån Tranemo, vi åkte dit. Den finaste klassen, den klassen som kommer bli svår att lämna. Det kommer vara som en kniv i hjärtat. Men vet ni, efter studenten börjar det nya. Bara för att gymnasietiden är över så går livet vidare, tro det eller ej. "What doesn't kill you makes you stronger". 

 

VO11, vi är vi. Forsätt kämpa in i det sista. All kärlek till er min underbara klass! Blod, svett och tårar är ingenting för oss, vi klarar allt tillsammans. 

Drar ett utdrag ifrån Virginia Satir´s dikt "jag äger mig".

 

"Jag är jag.

Jag vet att det finns sidor hos mig som förvirrar mig.

Det finns andra sidor som jag inte ens känner till.

Men så länge jag är vän med och älskar mig själv,

kan jag modigt och hoppfullt leta efter sätt att hantera det som fövirrar.

Jag kan söka vägar att lära mer om mig själv.

Hur jag än ser ut eller låter,

Vad jag än säger eller gör

Vad jag än tänker och känner vid ett visst ögonblick i tiden är det jag

Jag äger mig

Och därför kan jag ta hand om mig.

Jag är jag och jag tycker om att jag är jag".

 

Denna dikt får mig att tänka såhär: Jag kommer föralltid att vara jag (mig själv) oavsett vad andra säger och tycker. Jag är stolt över att vara mig själv, för att jag äger mig själv. De där fina och hemska som ibland kan förvirra mig ska Jag ta mig igenom oavsett upp och nergångar, djupa dalar och höga toppar. Dem jobbiga vägarna kan leda till dem bra. Tänka positivt och lära känna sig själv påvägen är det bästa man kan göra, och det är så jag gör för att orka fortsätta. Jag äger mig, just mig själv. 

Nu idag väntar jag istället på att se hur hösten blir, antagningarna är inskickade och om cirka en månad vet jag vart jag befinner mig. Kan bli Växjö, Kalmar, varberg, Halmstad eller Jönnet. Spänningarna och väntan gör faktiskt lite ont. Väntan är läskig och gör väldigt ont skulle jag vilja säga.

Djupa andetag. Bff.

Det är läskigt att veta hur fort livet kan vända, hur fort någon kan lämna ens liv och aldrig komma tillbaka. Jag får alltid frågan om hur jag fortsätter att gå vidare.

 

I oktober förlorade jag och mina vänner Adam, våran och min älskade Adam Berglund. Jag lovar er att inget andetag var detsamma som innan, men idag ungefär ett halvår efter känner jag saknad och jag kan gråta åt orättvisan. Men det man skall tänka på är att alltid gråta ut när man behöver, liksom bita i det sura äpplet även om det är svårt att förstå ibland. Men en sak som är säker är att livet fortsätter och man ska inte deppa ner sig, man ska istället leva vidare för den man mist. Trots alla tårar och all smärta så måste man gå vidare, så är det bara. Man ska bara kämpa och ha bra vänner till hands som kan stötta en vid alla svåra tidpunkter. 

 

Vad jag vet så ska man alltid ta det där djupa andetaget och tänka framåt. Man ska aldrig sluta kämpa och det kommer aldrig jag göra, så jag hoppas alla ni andra där ute gör exakt detsamma. GE ALDRIG UPP! 

Hatar denna dagen mer än något annat men försöker se de positiva i det hela. Du har det bättre nu. Vi saknar dig. Dig glömmer man aldrig.  

Fuck cancer! 

Jag vet fortfarande inte varför jag är rädd och blyg. Varför måste de finnas kvar!? Är de av en ren säkerhet.? Varje känsla, varje ord, jag har varit här förut. jag försöker tänka "du vet aldrig om du aldrig försöker". Men samtidigt tänker jag "kommer du ihåg mitt namn, skulle allt vara som vanligt." Nu satsar vi 98 dagar kvar tills jag flyr hem mot mina trakter igen, och hälsar på familjen som format mitt hjärta. 

Fy va jag saknar dig älskade Berglund. Vill ha dig tillbaka hos mig, och Halmstadgäng. Snälla.. 

Kom hem NU!