12 DAGAR KVAR
12 dagar kvar. 12 dagar jag hoppas består av kärlek och närhet.
Vissa dagar sitter man med självklarheten och andra inte. Om 12 dagar åker jag till Afrika för att hjälpa till och göra det jag kan tillsammans med mina andra 8 vänner. Fäller en tår och inser att 2001 hade dom krig där, de mesta soldaterna var just barnsoldater, hemskt och obegripligt men just om 12 dagar står jag i detta land. Sierra Leone, ett av världens fattigaste länder.
Jag är rädd. Begriper inte ens att jag ska åka dit, detta är overkligt. Må detta bli en resa jag få minnas för livet. Samtidigt som rädslan och ångesten växer, så vill jag just nu i detta ögonblick inte åka. Jag har nog ångrat mig. Men nu är detta en måste resa så nu gömmer jag mig under täcket och försöker tänka positivt.
2013 BLIR 2014
2013 blir 2014, ett år som varit lite upp och ner, djupa dalar och höga toppar med motvind som man brukar säga.
Året började med en rejäl bakfylla efter nyårsfirandet och sen började dagarna och månaderna rulla på som vanligt. Dagarna bestod av massvis med plugg, fika med vänner samt träning, ibland har jag även hunnit med lite jobb hit och dit. Våren började gå mot sitt slut och Cizzy tog studenten och sedan spenderade jag midsommar nere i halmstad med ett fint gäng i från småland, goa människor dedär. Efter midsommar åkte jag hem för att jobba i några dagar till, sen vart det semester då de händer grejer så att säga. Åkte ner till Halmstad och semestern började med att vi tittade till våra fina grabbar i gyllene tider. Ritkigt grymt, kvällen fortsatte med en utgång på stan sedan vart sommaren igång på riktigt.
Halmstad bestod utav, Halmstadgänget, smålandsgänget, fylla, after beach, Petra Marklund, Winnerbäck, Hoffmaestro, kungarna av tylösandshuset, och mycket skratt i solen och havet.
Hösten kom... OH! Plugget drog igång samtidigt som träningen igen. Vart väldigt mycket under en längre period, massvis med plugg, extra arbete inför afrika resan som sker nu den 18 Januari. Hösten blev lite som den blev, ibland händer saker som inte ska hända helt enkelt. Jag förlorade min vän Berglund, väldigt snabbt. Bara några timmar tidigare hade vi pratatsvid, så inget var normalt efter denna olycka. Drar ett citat som jag fått höra sen denna dagen, "saknaden är densamma men sorgen hanterbar". Så som sagt man ska aldrig deppa ihop utan fortsätta leva för sina nära och kära man mist under årets gång. Nu ska jag ta nya tag, och jag hoppas på att 2014 blir ett riktigt bra år. Imorgon ska jag fira in det nya året tillsammans med fina vänner, och det hoppas jag att ni andra också ska göra. All kärlek och styrka till er som tycker nyår är jobbigt, ni är inte ensamma kan jag lova.
Jag önskar alla ett riktigt gott nytt år!
Många kramar ifrån Jenny Lundmark!
RESFEBER
Man börjar känna hur jobbigt det är när alla börjar räkna ner till långledigheten. När vänner börjar prata om julklappar och förhoppningar om julen. Det är jobbigt, för julen innebär att man ska tillbringa så mycket tid med familjen och släkten. Släkten är ju trots allt värst eller vad brukar man säga? Idag är det dan före dopparedan och det börjar kännas i magen, oroheten vaknar och stressen kommer ännu mer.
Jag tycker julen är jätte mysig men inte när det är såhär, utan snö. Det känns som om det vore syrrans födelsedag och midsommar imorgon. Allt jag önskar är snö och kyla, så man slipper koka över inne med tända ljus. Jag känner bara att jag vill att denna julen ska vara över för jag sitter bara och räknar ner ledigheten och dagarna som är kvar av detta året samt tills att jag lämnar Sverige för tre veckor. Jag kan liksom inte finna julkänslan eller lugnet, ångesten över resan tar över för mycket. Jag måste ha fått resfeber!
NYTT KAPITEL FÖR MIG OCH ALLA ANDRA
Jag känner att det är dags att starta ett nytt kapitel i mitt liv, utan dom jag saknar i dagsläget (mina fina vänner och många andra nära och kära som i dagsläget inte lever). Jag känner att det är dags att fortsätta skriva på min historia om livet och i takt med tiden förflytta den framåt. Det innebär inte att jag lämnar det som varit bakom mig eller att det inte längre betyder någonting, utan snarare tvärtom. Tror att mycket av händelserna lyft mig och skapat den personen jag är idag, även om mycket varit negativt men varför bara blicka bakåt på det när man istället kan se ljuset. Härmed förklarar jag fred med mitt förflutna, jag står upp för den jag varit och jag ser fram emot vad framtiden har att ge.
Jag tror att det är först när livet får en mening, man inser varför man faktiskt lever och när man slutat vara rädd för att förlora, de är då man faktiskt på riktigt börjar leva. När jag var mindre var jag alltid rädd för att misslyckas, rädd för att inte duga men ändå mest rädd för att inte passa in, eftersom jag vara lite ”hårdare” än vissa andra. Jag var ständigt i jakt efter det perfekta och sket i vad alla andra tyckte, och ni som inte vågat sticka ut under er uppväxt, våga stick ut nu istället så ni orkar leva. Man lär sig av att sticka ut lite, man finner inte bara sig själv utan väldigt många andra bra personer.
Efter mycket sorg och saknad har jag faktiskt hittat tillbaka till mitt liv, jag har skapat fred med mitt förflutna och jag har vunnit för att våga resa in i framtiden och nå mitt mål.
Från och med nu kommer jag att delge er min resa mot mitt mål, hur jag går tillväga och vad jag utför för att nå detta hemliga mål. Jag ska även se till så att inte ni tappar hoppet, jag är ju trots allt en människa som bryr mig om alla fina medmänniskor där ute i samhället. Är nog nästan en människa som bryr mig om andra mer än mig själv. Men jag ska säga som det är att jag är en människa som gått från botten till toppen, och oavsett hur svårt det varit, hur ont det gjort så har vägen hit varit underbart rolig. Där av ska jag försöka förmedla och övertyga er om hur ni där ute kan ta er vidare också. För hjälpen och stöttningen av andra behöver man alltid.
Just nu handlar allt bara om att aldrig ge upp och att aldrig tappa hoppet! Många stora kramar till er där ute som känner att vissa saker är jobbiga just nu. Ni är starka!
2013-12-17
De ord jag brukar skriva är sällan självklara, brukar helst vilja lämna utrymme för min egen tolkning. Att skapa metaforer som beskriver det jag egentligen vill säga har med tiden blivit mitt sätt att uttrycka mina känslor och händelser. Vill inte säga att jag alltid lyckas, men att skriva får mig att må bättre. Ta ut ilskan, sorgen och rädslan istället för att lägga över det på andra i min omgivning. När jag skriver här är det inget som är rätt eller fel, jag försvarar bara mig själv och detta känns mest rätt. Jag klarar av att hantera vardagarna på ett mer hanterbart sätt när jag skriver av mig.
Vi har alla gått igenom diverse händelser i livet, händelser som både har format och förändrat oss som personer. Alla bär vi på olika bakgrunder, vilket också har en påverkan på hur vi agerar och vad vi värdesätter mer i livet osv. Jag vågar påstå att människan alltid har ett val och att det ligger till grund för vilken väg vi väljer att gå igenom i livet. Yttre omständigheter kan givetvis påverka men i slutändan lär man sig hantera vardagarna på ett rätt sätt och inser att besluten för livets gång alltid finns hos oss själva.
Jag tog mitt beslut av att skriva, skapa en egen väg för att gå vidare i livet. Där av kommer jag nå mitt mål. Har fått många förfrågningar av folk som läst min blogg om vad mitt mål är, men det kommer jag inte att skriva ut här förens målet är avklarat. Men som många vet så är jag en människa som aldrig ger upp, en som alltid kämpar både för andra och för mig själv. Jag försöker bara förmedla att ni aldrig ska ge upp, och försöka leva för er dröm precis som jag.
MÅLEN FÖR LIVET
En dag vaknade jag upp och jag visste inte hur framtiden skulle bli.
Jag vandrade mellan skolan och hemmet, åkte hem till Värnamo spenderade tid med vänner och min kära morfar. Tiderna förändrades jag spenderade mer tid i Limmared och åkte aldrig dit på flera månader. Jag var med min trygghet min familj. En dag senare förändrades allt igen min farfar gick bort och julen blev aldrig densamma sen träffade jag min kärlek. Min kärlek som vart mitt allt, han skapade min trygghet och även mig. Jag spenderade 1 1/2 år med denna kärleken. Gymnasiet kom, och där hände allt. Jag blev slagen av kärleken, sedan rädd för omvärlden. Min familj fanns alltid där, fick nog mer än vad jag behövde. Tillslut fann jag mig själv igen, blev den jag är idag, den ödmjuka, omtänksamma, skrattglada Jenny. En mer skrattglad tjej kan man inte hitta. Jag fann mitt hopp hos en vän. En vän som idag inte lever. En vän jag gråter för dagligen, en jag saknar och en jag aldrig kommer glömma.
Jag vet nu att jag vaknar imorgon och vet vart jag är påväg, det visste jag inte förut. Jag ska dit, jag ska nå detta mål. Jag lovar att skjuta så hårt jag bara kan och ta emot jublet när detta mål är klart om några år. Jag ska stå där precis som jag gjorde idag och skratta åt allt. För om tre år är jag antingen där eller här, men jag ska dit. Jag slutar aldrig ge upp, jag söker alltid nya utmaningar. Nu är jag äntligen ett steg närmare min dröm.
Godnatt och sov så gott, glöm aldrig att leva för det ni vill.
NÄR ALLT INTE ÄR EN SJÄLVKLARHET LÄNGRE
Ena dagen pratade vi om den kommande helgen, du skulle åka hem till kära småland och jag ner till Helsingborg med Louise. Nästa stund disukterade vi roliga händelser som hänt under veckan, och du hjälpte mig med diverse uppsatser. Sen kom fredagen...
Vid fyra satte jag mig på bussen ner till Helsingborg, öppnade en cider och skrattade ihop mig med gänget. De så kallade limers gänget. Resan ner blev allt roligare och roligare dock slutade inte matchen så som vi tänkt oss men inte vart vi sura för det. Vi förberedde oss för hemresa och hamnade tillslut på mc i Halmstad, stormade in med klackramsor. Aldrig skämts så mycket i hela mitt liv. När vi väl kom hem till Limma igen så beslöt jag mig för att vandra hem och plötsligt fick jag ett besked via sms. Du hade krockat med älg och avled direkt på plats pga skadorna du åstakommit. Bara sex timmar innan detta hade jag hört din röst, fyra timmar tidigare hade vi flummat vidare på sms och snapchat.
Ibland tar man människor för givet och tror att de alltid kommer finnas kvar i ens närhet. Innan var allt en självklarhet men nu vet jag inte längre. Det enda jag vet är att jag kämpar dag för dag, vissa dagar är jobbigare än andra. Ibland skriver jag och suddar, skriver och suddar för att orden inte kommer fram. Ibland dyker tårarna upp, och ibland tänker jag tillbaka och skrattar.
Önskar att du skulle vara den första jag skulle kunna ringa på nyår och önska ett gott nytt år och få säga att jag ser framemot den kommande sommaren med det så kallande "halmstadgänget". Men så blir det inte.. Vissa dagar är alltså jobbigare än andra och idag saknar jag dig extra mycket. Allt är inte en självklarhet längre. Tyvärr.
SAKNADEN FINNS ALLTID DÄR
"Det svåraste med att behöva säga farväl är att man behöver göra det varje dag."
Vissa dagar är bättre än andra och så kommer det alltid förbli. Har idag tagit djupa andetag långt inifrån och jag är nu påväg mot mitt mål. Idag sjöng mitt hjärta ut, äntligen. Börjar känna att ångesten släppt samt sorgen. Börjar känna mig som Jenny igen. Hur underbart detta är, det går inte ens förklara med ord. Jag är tillbaka. Inga tabletter, inga hårda kommentarer, inga måsten.. Fortsätter nu mitt nästa kapitel i livet, oavsett saknaden så ska jag leva vidare. Saknaden finns alltid där. Men en sak som är säker, jag har hittat mig själv igen. Det börjar lika något.
Måste tacka för alla värmande ord från er mina vänner, ni stärker mig ännu mer.
MOTVINDEN
Glömmer aldrig första gången vi sågs. Orden du sa fick mitt hjärta att slå snabbare, pulsen att skena och läpparna att formas till ett leende. Ett leende som alltid kommer fram när jag tänker på dig. Jag önskade mig en diamant men fann en vän för livet, med ett hjärta av guld.
När mitt liv äntligen var på topp, fick jag beskedet. Bubblan blev större, större och större, samt andetagen att bli färre. Helt plötsligt stod jag ensam kvar på tå. Du hade alltid svar på frågorna jag ställde. Nu ställer jag frågan till mig själv, hur ska jag ta mig igenom detta? Jag vet så mycket väl vad du hade svarat och tänker nu precis likadant. "Våga vara dig själv, våga ta stegen du är stark. Du är ju en så go tjej, en som alltid ler och skrattar. Ta hjälp av bloggen, lyssna på musiken och skriv".
Jag är nu inne i en match och möter det hårdaste motståndet, motvinden. För varje dag tar jag större och större steg. Jag ska gå igenom detta, jag ska nå mitt mål. Jag ska klara detta, det har jag bestämt.
Vi ses när min tid är inne, lovar att dyka upp med leendet du formade en dag. Hoppas du sover så gott vännen min. Alltid saknad, aldrig glömd!
SJÄLEN AV EN VÄN
"Vi ses på andra sidan min vän, men tills dess ska jag sakna dig" sjunger Ken Ring i låten själen av en vän.
De senaste dagarna har varit så jobbiga, sömnlösa nätter, tankar, frågor och minnen som dykt upp. Jag börjar inse nu att jag levt i en bubbla, jag varit inlåst i den bubblan i nästan 1 1/2 månad. Har försökt förtränga det som hänt, men jag vet att man inte ska utsätta sig själv för förträngningar så har sagt emot mig själv. Nu sitter jag här en dag efter begravningen och inser att jag är så tacksam för allt du gav oss och speciellt mig. Den styrkan du gav mig, har ingen gett mig tidigare. Jag lever nu vidare, jag ska leva för dig med min vän. Allt jag kommer sakna är våra sjuka sms, samtal. Våra skratt, våra galna ute kvällar, kommer nog egentligen sakna allt med dig. Men du skall veta att jag lever och ska fortsätta leva för dig, samt det sista vi sa till varandra ska jag fixa. Det lovar jag!
Saknaden är densamma men sorgen hanterbar. Vi ses på andra sidan Berglund, men tills dess ska jag sakna dig.
TIME TO SAY GOODBYE
Imorgon ska jag begrava min älskade vän, idol, och killen med de finaste känslorna. Vill inte somna, vill bara stoppa och spola tillbaka tiden.
Att säga hejdå, det är de begravningarna är till för... Men jag kan inte, jag vill inte. Jag kommer inte förstå att du ligger där, allt kommer vara så ofattbart. Jag vill inte att du ska vara borta. Jag vill bara ha dig här hos oss.. Jag vill att du ska kunna vara med oss, men allt är så konstigt.. Att jorden fortsätter snurra, tiden fortsätter rinna, att livet fortsätter, för alla, alla utom dig, du som förtjänade ett liv. Ett längre liv, ett lyckligt liv, inte skulle det behöva sluta såhär. Imorgon går jag itu, men vilken vacker begravning det kommer bli.
Vi ses när min tid är inne älskade du, då nu och föralltid, AB! Adam Hans Berglund!
FÖRSÖKER FINNA STYRKAN
Det är hjärtats brustna höst i år. Lever på minnen och skratten.
Försöker finna styrkan inför den kommande veckan. Föreläsning av Petter på tisdag, vanlig tråkig onsdag. Torsdag - begravning samt att farsan ska opereras. Fredag halv dag.
Minns så när Berglund kom in i stugan i somras, höjde stämningen med sina kommentarer. Lever på det varje dag och önskar att jag blir som honom en dag. Han var och kommer vara min vän livet ut. Jag ska leva för honom nu, och ska prata så gott om honom i framtiden. Vill. Inte. Begrava. Dig. Du är liksom för ung.
ADAM HANS BERGLUND!
Om en vecka krossas mitt hjärta på nytt, jag kommer bli halv igen. Pratade med Chrille och Jonte innan, allt kändes konstigt. Man ser och tänker på ett helt annat sätt efter din bortgång, alla säger det. Jonte sa "Han finns i honom, man tror liksom det är han. Både på gott och ont."
Tror det är bra att ni Berglundsyskon är så lika så vi kan leva och minnas. Samtidigt som det kan göra väldigt ont att se likheten. Vi alla pratade om saknaden. Vi brister lite här och där, men vi är starka eller försöker ivarje fall. På torsdag är begravningen. Ska vi någonsin bli redo att släppa taget på riktigt? Jag orkar liksom inte att tänka framåt. Jag. Orkar. Inte. Mer. Nu.
Kommer för evigt att Älska dig min vän.
HATAR ATT LEVA UTAN DIG
Saknar!
Har försökt att vara stark men när motvinden kommer faller jag ihop i tårar. Jag/vi alla önskar att du var här. Men just inatt önskar/hoppas jag att du är stolta över oss.
Jag längtar tillbaka till "Halmstadveckan" med goa gänget. Tänker på dig, och hoppas att din själ ska visa oss hur vi ska leva rätt. Minns ditt tal med ett stort hål i hjärtat, "ni är allt det man lever för, de alla letar efter. Det handlar inte om fest med alkohol, för livet med er är roligare oavsett alkohol."
Jag saknar dig extra mycket idag. Saknar, saknar och saknar. Snälla kom hem så vi blir hela. Gråter i floder, önskar och hoppas att allt vore en dröm. Hatar att leva utan dig!
DET ÄR SNART DAGS
För tre årsedan valde jag att byta min dröm mot en annan.
Från första dagen har vårt mål varit att vi ska ta oss till Afrika, Sierra Leone.Sierra Leone är ett av världens fattigaste länder, dem lever på cirka 7-15 kr varje dag. Många dör tidigt, en förväntad livslängd för en man ca 36 år. Riktigt sorgligt och hemskt!
Igår bokades våra biljetter ner till Sierra Leone, i januari sker drömresan. Frågan är bara om det är en drömresa, för i resan ingår jobb och lite semester. Det kommer bli tre riktigt tuffa veckor, många intryck, många tårar och väldigt mycket saknad. Många krossade hjärtan.
Resan för mig kommer bli riktigt spännande, lärorik och tuff. Jag ser fram emot att få leva i en helt annan kultur och få ta del av deras erfarenheter. Dock är jag väldigt rädd för flygresan ner, hatar att flyga. Resfebern kanske redan har kommit. Jag reser ner mot Afrika med två hopp och det första är att min syster förhoppningsvis klarar att hålla sig till beräknad tid så jag inte blir moster där nere. Det andra är att jag och Amfora ska ge minst två barn pengar för vaccin mot malaria, och ge dem hopp och tro om livet som faktiskt väntar. Mitt och Amforas projekt är just Malaria, - "låt vaccinet rädda dem".
Jag hoppas att jag kommer klara av att stå ut i tre veckor utan min familj och närmaste vänner. 66 dagar kvar, ångesten och rädslan stiger.
24!
Rädslan om att gå vidare den finns hos oss alla.
Den eviga väntan om att han ska ringa och dra ett citat från en rulle eller bara dra ett klokt ord om livet, samt alla roliga skämt han jämt hade. Har läst och hört så mycket om honom de senaste dagarna, bland annat om allt gott han gjort för alla. Det märks att Berglund varit en god människa genom sin resa. Många lever med sorg sen han lämnade oss, men nu ska vi se till att leva för honom.
Idag skulle han blivit 24 år. Känns helt sjukt att han inte fick uppleva mer av sitt liv, och allt det han faktiskt hade framför sig. Men vi i det så kallade "Halmstadgänget" ska nu leva upp för det han ville.
Dags att blicka framåt och se allt på den ljusa sidan att vi faktiskt fick en rolig och oförglömlig tid med en fantastisk människa.
Ta hand om varandra och ta vara på tiden ni får med era nära och kära, för alla vi har ett utgångsdatum frågan är bara när. Så pass på att njut av varje sekund tillsammans.
LEENDET BAKOM SORGEN
Go'kväll!
Efter några jobbiga veckor försöker jag hitta leendet bakom all sorg. Saknaden lever i kroppen men jag har börjat förstå att det är sant så nu är det dags att börja leva med det.
Har under två dagar hjälpt Louise att flytta till bynsväg i Tranemo. Igår blev det en riktigt bra kväll i den nya mysiga lägenheten, ikväll ska vi även se till att få det ännu mysigare. Skönt att komma hemifrån lite och andas och skratta på ett helt annat sätt.
Önskar er alla en fin lördagkväll, tackar för mig!
SAKNAD GÖR VERKLIGEN ONT
Jag mår dåligt när jag tänker på hur fort dagarna går. Varje dag är ännu en dag utan dig. Saknad gör ont. Saknad, och tanken om att aldrig mer få träffas gör ondast. Det känns som ett upprivet hjärta, ett sönderslitet köttstycke. Ett hjärta som bara blöder utan andrum. Ögon som svider, bara gör att det gör ont att gråta av saknad. Tårarna är lika många droppar som droppas utanför fönstret denna dag.
Alla minnen är fortfarande i liv. Jag saknar. Snälla kom hem nu Berglund! Inte en dag till utan dig kommer funka, har så mycket att säga dig. Ditt skratt, din röst, din närhet du gav oss, allt det där behöver jag nu, nu och nu också. Vi alla behöver dig! Det var i sådana här lägen du var kungen för oss alla. Du gav alltid ett ledsamt ansikte ett leende.
Fan. Hatar, vi hatar att du inte finns bland oss längre. Snälla. Jag ber dig att komma hem och rätta till allt.
Älskar dig förevigt min vän.
DET DU GAV OSS
"När vänner försvinner eller kärlek tar slut, så ser man allt med lite andra ögon"
Har ni någon gång känt att saknad tar över er kropp? Har ni någon gång känt hur det är att förlora en som ni alltid sett upp till?
Om inte, så skall jag berätta detta för er. Saknaden dyker upp fram och tillbaka. Vissa dagar känner du inte av något, men de dagarna som verkligen känns det är dem som gör ont. Att förlora någon som man alltid sett upp till och alltid kunnat höra av sig till om något hänt osv, är som att förlora hoppet och tron på en bättre framtid. Man vet inte vem som nu ska hjälp en vid dem jobbiga tillfällena. Och ni som läser detta, var snälla och lova mig en sak. Ta vara på dem ni har och dem tillfällena som ni faktiskt får tillsammans.
Finaste älskade, Berglund!
Det var stort det du gav oss. Dina ögon var ett fritt fall varje gång. Den stora frågan man ställer sig dag från dag är varför. Vart är alla fina samtal och sms, ibland har jag försökt ringa men när signalerna bara försätter förstår jag att det faktiskt är sant, att du inte finns här bland oss längre.Det finns en anledning till varför du är borta idag, och det är att du passerade fel plats vid fel tillfälle. Du fick lämna dem du älskade och vi blev lämnade av en älskad vän. jag minns så väl att jag skrev till dig innan du satte dig i bilen den dagen att du skulle köra försiktigt och ta hand om alla andra fina vänner när du kom hem.
Varför denna världen fungerar såhär med att folk måste lämna, det är det ingen som vet. Det finns liksom ingen riktig förklaring. Men vi har i alla fall fått skicka en väldigt fin vän till en förhoppningsvis finare plats. Du är nu en fin ängel och jag lovar dig att efter allt som planerats idag, och efter allt som blivit sagt så kommer detta bli den vackraste begravningen. När denna dag kommer om några veckor kommer mitt hjärta falla åter igen.
Men du ska veta att du är riktigt saknad och du kommer aldrig bli glömd.
Evig kärlek till dig älskade Berglund!
EN HELG SOM NU SKRIVS TILL ETT MINNE
Godmorgon!
Idag skriver jag för att få skriva av mig. Denna helgen skulle skrivas in i historian för roligheter men det hela slutade i sorg. Men jag håller fortfarande fast vid att vi hade roligt hela fredagen fram tills att jag kom hem och fick det hemska beskedet angående en väns bortgång.
Ibland inträffar det ofattbara och man tror inte att det är sant. Natten till lördagen krockade en vän med en älg, avled direkt på platsen pga skadorna. Lördagen och söndagen har bestått av ren sorg, tårar som runnit ner från kinden konstant. Det svåraste av allt är att inse vad som hänt och vad som kommer ske framöver. Läser igenom gamla sms som skrevs, och tittar på bilder från den så kallade Halmstadveckan. Känns hemskt att idag behöva ta steget och radera smsen även om det känns rätt, men bilderna och minnena ska få leva kvar.
Jag är hemskt ledsen och skickar mest tankar till familjen. Du kommer föralltid leva kvar i mitt hjärta, Berglund! Du var en otroligt fin människa som alltid visade sitt stöd. Vi ses igen när min tid är inne. Sov så gott vännen!
