Efter många om och men sitter jag nu och skriver i varje fall. Folk har tydligen saknat det här med att läsa min blogg. Men som sagt jag är inte den människan som sitter och skriver om mitt vardaliga liv för det är inget intressant. För just nu består mitt liv av att skriva inlämningar efter inlämingar samt träning.
Är inte den personen som schema lägger mitt liv genom att blogga om det utan här skrivs det oftast om mina tankar och känslor efter att ha gått igenom de svåra i livet. Men jag ska allt försöka göra er glada och skriva lite oftare. Men som sagt jag ska göra allt jag kan för att göra er nöjda. Och ni hemma i Värnamo som läser, jag gör detta för just er, så ni vet.
Men jag säger till er redan nu att de kommande dagarna kommer jag varken ha tid eller lust till att skriva eftersom att det är fullt upp. Idag åker jag och Louise med resterande i klacken för att heja fram Nittorp nere i Helsingborg. Och resterande dagar i denna helg kommer bestå av plugg, mys med familjen och förberedelser inför nästa vecka då jag fyller år. Och som ni där borta i Värnamo redan vet så kommer jag att komma hem och besöka er för en utgång efter nästa vecka, så gör er redo. Jenny är snart tillbaka, med kloka och bra meningar samt alla goa kommentarer. Let's go!
50 000 barn mobbas i våra skolor, är det ens rimligt.!?
Det senaste dagarna har man kunnat läsa om mobbning i tidningarna, om de utsatta och även om dem som varit så kallade mobbare. Samtidigt som tårarna rinner när man läser om deras historier växer ilskan. Att folk ens får luft/tankar till att utsätta andra för sånt här. Mobbning beror OFTAST på avundsjuka, låt avundsjukan dö istället för alla utsatta där ute.
Läste en mors historia om henne och hennes dotterskamp emot mobbningen. Avundsjukan blev så stor och hatet värre, hennes dotter blev psykisktsjuk och begav sig ut och kom aldrig mer tillbaka. Hennes dotter tog livet av sig pga spottningarna, orden hon fick mot sig varje dag, mobbningen. Tror det är dax att vi i samhället ska börja reagera lite, detta är ett samhällsproblem. Ett stort sådant!
Jag vet själv hur det är. Jag vet. Jag känner deras smärta. Men jag vill att ni som läser detta som är utsatta där ute står på er, precis som jag gjorde en gång i tiden. Låt ingen ta det fina ni har! Låt ingen vinna över er. Vinn över smärtan och bevisa istället att ni är bättre.
"Ödet var min väg. Den tog mig överallt, tillbaka till mitt liv. Ödet var min väg. Men nu är jag mig själv. Nu vet jag vad jag vill, och jag förstår nu att mitt liv är till för mig".
Dagarna rullar på och tankarna sprider sig åt alla håll. Ena stunden är man positiv till allt och sen helt plötsligt vänder allting till något negativt.
Vardagen just nu är väldigt stressande, mycket att göra och det är alldeles för mycket press. Jag känner att jag inte hinner med mig själv just nu. Det börjar bli för mycket. Jag försöker men alla funderingar tar över.
Just nu lägger jag ner all min tid på skolan. Allt handlar om att klara alla kurser och på fritiden handlar det om att försöka få ihop de sista pengarna till Afrikaresan som sker i januari. Den lilla tiden som finns kvar för mitt vardagliga liv är den sista halvtimmen innan mina ögonlock ska sluta sig för lite sömn. Det ända jag vet är att imorgon ska jag ringa och boka in alla mina tider för sprutor mot det ena och det andra, efter det så ska jag slappna av och försöka hitta tillbaka till allt positivt.
Jag måste komma tillbaka till träningslivet, och sluta oroa mig över saker som inte ska ske.
Jag andas normalt och är på väg hem efter en lyckad dag. Vid korsningen händer det, vi får kärringstopp. Jag ser lastbilen komma närmare och närmare. Blundar och tänker "nu dör jag". Öppnar ögonen och ser lastbilen komma närmare och närmare, hör hur chauffören trycker på tutan. Vi får igång bilen och vi lever.
I fredags var jag med om en nära döden upplevelse. Jag trodde för de 30-40 sekunderna att jag skulle dö, men nu ligger jag här och andas normalt utan skador. Jag lever!
Berättar för min mor om händelsen, hon utbrister sig med "åh, mitt älskade barn. Jag är glad att du är kvar här hos oss". Jag inser nu hur nära det verkligen var, för varje sekund som går i livet vet man aldrig om det ofattbara bara skulle hända. Men jag är överlycklig att jag fick leva vidare och att inte den bilresan och min livsresa tog slut just i den korsningen i fredags. Jag andas och stänger ögonen nu för att slappna av med lycka i tankarna.
Idag är det exakt 18 månadersen du lämnade denna plats men oavsett hur mycket tiden rullar på så finns du i varje andetag, i varje tanke. Saknar att se dig springa runt på gräsmattan när man gick förbi ner till ica, jag saknar att få höra och läsa dina kloka kommentarer. Jag saknar den styrkan som du hade inom dig. För mig är du alltid en vinnare. Vi ses snart igen Vilmer. Hoppas du sover gott och badar mycket i ditt fina badland.
Sommaren börjar ta slut. Jag ser alla bege sig till jobben för att deras semester är slut. Jag tittar igenom alla foton sen i somras. Läser och lyssnar hur andra haft det. Och jag känner att pressen kommer det är dags att bege sig till skolan igen. Det är dags för utbildning. Gemenskapen dyker upp. Jag märker att alla börjar göra sig redo för vardagen. Men känns fortfarande som jag står kvar. Jag känner mig inte redo att börja igen.
Efter denna underbara sommar. Efter alla dessa skratt och tårar. Efter alla galenskaper så är jag absolut inte redo för att bege mig till skolan imorgon. Frågor dyker upp som alltid. Varför måste man..? Varför finns så det så många varför? Vad ska man ha på sig? Hur kommer det vara att träffa alla? Hur kommer alla se ut efter dessa 2 månaderna? Hur kommer allt att bli?
I helgen var allt bra, i helgen fanns inte alla dessa frågor. Då var jag mer redo. Jag blundar och försöker tänka tillbaka till helgen. Men då ser jag bara en sak, min vän. Min fina vän som fanns här att diskutera alla varför med. Idag fick jag istället ringa henne och fråga henne alla frågor, och svaren fick mig att rysa. Hon har det bra, men hon vet att jag inte har det bra. Hon frågar mig varför jag är så otaggad inför det sista året. Jag svarade med en darrande röst "Jag är bara inte redo. Jag är liksom van att ha dig här, dom här dagarna brukar vi sitta med en kopp kaffe och svara varandra med knasiga svar, och skratta åt våra dåliga skämt."
Hon förstår mig. Men hon säger att allt kommer bli bra och när jag väl kommit till skolan så kommer den stora bubblan att släppa. Även den största smärtan. Då börjar det normala igen. Förutom att hon sitter några mil ifrån mig. Det är dags att förbereda sig nu. Jag ska ta djupa andetag och försöka få allt att passera under kvällen.
Jag ska bli redo tills imorgon. För det är verkligen dags nu. Det sista året är här.
Man kan säga hejdå på många olika sätt. Imorgon är det dags att säga farväl till mina underbara vänner som lämnar Limmared, det gör vi genom en avskedsfest. Under kvällen kommer det nog bli mycket känslor som kommer ut, är inte alls redo för detta men det är verkligen dags nu. Jag försöker andas och tänka positivt men ibland är det riktigt svårt. Tänkarna flyger ofta åt konstiga håll och tårarna börjar rinna ner för kinden.
Samtidigt som tårarna rinner tänker jag tillbaka på alla knasigheter vi har hittat på genom åren. Jag minns vad vi sa för ett årsedan "Jenny, du kommer vara den som lämnar Limmared först. Du hatar verkligen detta stället, du ska tillbaka till Småland det vet vi". Önskar verkligen att det hade varit jag som lämnade först så jag hade kunnat slippa denna smärtan som sitter i bröstkorgen just nu.
Kommer verkligen att sakna er mina fina vänner! Smärtan är djup och tårarna rinner så fort jag bara tänker på det. Imorgon ska vi se till att få en riktigt bra kväll. Längtar men olängtar också.. pain!
Detta inlägget trodde jag skulle bli roligare att skriva och jag hade tänkt skriva om denna underbara sommaren men det får vänta ett tag till. Är liksom inte redo ännu..
Lars Winnerbäck sjunger "Det kan vara svårt att hitta hem, från alla hav och alla länder" och även "När du står ensam kvar på tå och ytan inte går att nå. När du träffat botten, kom ihåg mig då!"
Lars är en man som kan träffa hjärtat med sina texter, dessa två bevisar hur vänskap kan vara. Under denna veckan har jag fått två tråkiga besked, mina två närmaste vänner lämnar Limmared och mig för att uppdatera sig lite inom skolan och annat. Emma och Cizzy mina två närmaste, galnaste och sjukaste vänner..
En vecka kvar, en vecka som kommer springa förbi. En vecka! Om en vecka lämnar ni Limmared för nya äventyr. Vem ska jag dela smärtan med? vem ska jag gå till när de andra inte förstår mig? Vem ska jag ta den årliga fredagsölen med? Vem ska jag ta kafferast med klockan 4 på natten? Vem ska jag ta en promenad med när det är -20 ute? Vem ska jag göra allt med...?
Just nu sitter jag i tårar och vet inte vad jag ska skriva, jag är förkrossad. Detta kommer bli det jobbigaste året men vill ändå inte tänka så.. Men frågan är hur jag ska klara mig utan er här, jag vet att ni finns ett samtal bort, men vem ska jag gå till när verkligen ingen förstår mig. Ni två är några av de få som verkligen förstår sig på mig. Varför måste ni lämna mig ensam kvar på tå i Limmared.
Min vänskaps kärlek till er är stor. Ni är som mina syskon, vi delar allt och ingenting. Herregud vad jag kommer sakna er här hemma. Vi får göra allt för att hålla ihop. Jag skulle gå 100 mil för att bara få träffa er i en timma om det vore så.
Men tjejer, ni vet hur mycket jag älskar er och hur mycket jag kommer gråta och sakna er. Men när ni känner att det svider, och när ni två står ensamma kvar på tå eller om ytan inte går att nå. När ni känner att ni träffat botten, kom ihåg mig då för då finns jag här. Ett samtal bort.
Jag kommer alltid att älska er och sakna er! Då, Nu & Föralltid!
Ångesten kommer och går snart är denna sommaren över och man ska återgå till det normala livet. Jag har 16 dagar på mig att göra denna sommaren ännu mer minnesvärd.
Igår lämnade jag Halmstad för att åka hem till Limmared ett par dagar. Det som är bra hemma är sin egna säng, underbart! Men allt annat är som ett svart hål. Jag kom hem fällde några tårar och insåg att här ska jag aldrig stanna, här ska jag inte bosätta mig i en lägenhet om ett år utan jag ska vidare. Jag ska ta mig dit mina drömmar når. Jag tänker inte sitta i en stol och se ut på dessa gator där jag gick när jag var mindre och mådde dåligt. Jag ska kunna titta ut och se en vackrare värld och glömma det gamla. Det är vad jag ska kunna göra.
Men på tal om något helt annat, på lördag så ska vi avsluta denna sommaren med duo jag på solgården i Tylösand. Jag längtat och jag längtar! Hoppas bara ångesten släpper snart och att denna hemska förkylning drar samtidigt. Kanske försvinner båda under natten och det hoppas jag. Godnatt mina vänner där ute!
Under två dagar nu har jag funderat på vad jag egentligen vill göra i framtiden.
Ibland går tankarna om att jag ska ta ett år utomlands först, eller kanske bara utbilda mig till bartender.
Men ändå är jag den personen som alltid velat hjälpa människor i nöd eller bara ta hand om dem berätta vad man kan göra bättre. Har haft två drömmar i mitt liv och det har varit heltidsbrandman eller ambulanssjuksköterska. Snart dags att bestämma sig över sitt val, men en sak som är säker är att jag ska lämna Tranemo/limmared och bege mig mot kusten, Småland eller längre upp i landet. Släppa allt gammalt och börja om på nytt!
"Vissa får inte uppleva sina drömmar, eller inte ens känna hur det känns."
Händer så sjukt mycket här i Halmstad så går inte att berätta allt. Men kan skriva lite snabbt. Träffade mina fina otroligt Goa gubbar från Göteborg förra veckan, det är nog några bland de goaste jag träffat. Goa gubbar från Göteborg helt enkelt. Jag, Felix och Wedberg vart ute på en liten tripp under nattens gång, vi åkte ut och kollade lite vid grötvik ett av Halmstads finaste ställen under sommaren. Wedberg hade dock somnat i bilen, liten klenis det där, i alla fall om man jämför med förra året. Det hände la massa andra roliga grejer med dem, årliga citat osv men inget jag tänker ta upp nu. Ska även länka vidare till deras blogg som "rasta" skriver när jag sitter vid en dator.
Som sagt mycket händer här nere och under denna grymma veckan som varit så har folk hunnit bryta mina två tår på after beachen och hällt massvis med öl över hela mig. Men varför ska man klaga för det är semester och livet rullar på. Har även hunnit träffa en av världens goaste, lilla Gustav. Vilken prins! Har mycket mer att berätta men orkar inte skriva ett för långt inlägg. Måste berätta mer imorgon om min underbara vän Matilda som alltid höjer stämningen.
Men Nu alldeles strax så ska jag iväg och lyssna på Petra Marklund tillsammans med Emma, Louise, Malin, Alex m.f.
Hoppas ni alla har en riktigt fin sommar! Skål och var rädda om er!
Igår skrev jag att jag skulle berätta vad som hänt den senaste tiden men det är rätt mycket så får ta det en annan dag. Förlåt!
Men... Imorgon är det sista jobbdagen på Prefab, tråkigt att lämna min idol BG, och alla andra roliga där. Har i alla fall haft fyra bra veckor där och är väldig tacksam för att jag fått möjligheten till att få jobba där och träffa alla glada människor. Tack Prefab, kanske ses någon gång igen innan jag ger mig ut på mina andra äventyr.
Imorgon så lämnar jag denna kommunen för att bege mig till bäst kustens vackra stad, Halmstad. Underbart att slippa Limmared ett tag. Jag är lite smått taggad inför morgondagens händelse, för er som inte vet så ska jag och ett härligt gäng på gyllene tider och sjunga om "sommartider" och om hur "man blir yr".
Har även lite smått panik över min packning, tror jag öppnat väskan fram och tillbaka flera gånger för att se om allt är med. Men om jag känner mig själv rätt så har jag alltid med mig för mycket kläder osv. Hoppas jag fått med det viktigaste i alla fall.
Men nu mina fina läsare så måste lilla jag sova så jag orkar med morgondagens jobb och alla andra roligheter. Sov så gott!
Ja, jag vet att jag är väldigt dålig på att uppdatera bloggen. Har bara inte haft tillräckligt med tid den senaste tiden, fullt upp på sommarjobbet, och packningen inför minst 5 veckor i Halmstad.
Har inte tänkt dra världens inlägg ikväll eftersom att jag är helt slut och inte orkar hålla ögonen öppna länge till. Men som sagt gör min sista vecka på Prefab för den här gången nu, på fredag går jag på min långledighet fram till 21 augusti då jag går in på sista året på gymnasiet, mäktigt!
Längtar fruktansvärt mycket tills på fredag då ledigheten börjar med att spendera kvällen med goa vänner och gyllene tider på scen, kan inte bli bättre eller.? Har stora förhoppningar på att denna sommaren kommer bli bra och som det ser ut nu så kommer värmen och solen komma fram mer.
Men nu ska jag somna till lite go musik i lurarna och så får jag försöka uppdatera er mer om vad som hänt den senaste tiden imorgon. Sov så gott!
Idag är det exakt en vecka sedan jag gick på mitt korta sommarlov, som blev en lång helg. Jag är så otroligt stolt över mig själv som lyft mig i alla kurser, kan bara le när jag ser mina betyg.
Under min så kallade lång helg så var jag i Halmstad, han med rätt mycket under den tiden. Sola, shoppa, träffa de goaste vännerna, var även ute en sväng på krogen med kusinerna och deras vänner, sen får man ju inte glömma att man satt bänkad framför tv:n på lördagen då prinsessan gifte sig. Finfint ska det va.
Igår började även en ny vecka, så fort tiden går alltså. Under fyra veckor framåt så ska jag jobba på Prefab som betongarbetare, jobbigt och drygt i vissa tillfällen men hyfsat gött jobb. Goa pengar i alla fall. Ha nu en bra vecka för det ska jag ha.
Veckorna bara rullar på fortare och fortare men visst är det skönt. Herrom dagen tog ju vi som sagt VM-guld i hockey, inte trodde man det... Dock gjorde det min vecka, vart så himla glad. Ångrar att jag inte åkte med upp till Stockholm och tittade på VM-hjältarna i kungsträdgården. Det hade varit så himla kul men har man inte tid för sånt så får man stanna hemma och följa det live på datorn.
Förövrigt så har jag klarat av alla ämnen för denna terminen, det är ännu skönare. Allt rullar på som det ska och jag kan inte klaga. Livet leker helt enkelt. Nu har jag bara ett besvär och det är beslutångesten om jag ska till Halmstad i helgen eller inte... Help!!?
Sitter just nu nere i Halmstad och tittar på filmen "Into the wild" en film som går rakt in i hjärtat på en. Filmen är baserad på en verklig historia. Den verkliga historian handlar då om Christopher McCandless som var en amerikansk vandrare, han vandrade först runt i USA i två år och sedan begav han sig till alska där han försökte överleva på ett självständigt sätt. Efter cirka fyra månader i vildmarken så avledd han pga svält. Filmen into the wild är då som sagt baserad på hans historia och hans livshistoria inspirerade en författare som sedan skrev boken in i vildmarken. Christoffer avled i mitten av Augusti 1992. I filmen heter dock killen Alex därför att Christoffer döpte sig till Alexander Supertramp under sin tid d¨å han ansökte till en välgörenhetsorganisation, dit han gav alla sina pengar efter sina studier..
Tycker allt ni ska ta och slänga er i soffan och titta på denna filmen en kväll nu under den kommande veckan. Detta har varit en av mina favorit filmer sen den kom ut, den är så gripande och jag hade gärna viljat testa på det Christoffer gjorde. Mäktig film. - Se den NU!
Jaha, jag och bloggen sammarbetar inte så bra längre. Känner att jag inte har haft tid för att blogga den senaste tiden, har varit så himla mycket i skolan. Kämpar för varje dag som går, är så himla skoltrött.
Men jaja, förra helgen var det ju som sagt långhelg och då spenderade jag min tid nere i tre hjärtan staden, Halmstad. Den där staden alltså det är något speciellt med den, man mår så himla bra där nere. När jag ändå var där nere så passade jag på att titta på hockey-vm och dricka lite goa drycker till det, träffade även på några goa vänner och spenderade lite tid med dem. Blev en hel del öl, men vad jag gör det om tusen år? -skämt å sido. Längtar tills man kan vara där nere under några veckor och ligga på stranden.
Förhoppningsvis så är den staden min studentstad om ungefär ett år. HOPPAS, HOPPAS!
Men nog pratat om det, denna veckan har i alla fall gått sjukt fort vilket är underbart. Ska skicka in en inlämning som jag precis skrivit klart sen blir det hockey-VM för hela slanten. Och massvis med packning inför helgen i Halmstad.
Förövrigt om hockey-VM, vad händer där? Både Ryssland och Tjeckien är utslagna, vilken jäkla skräll. undra hur detta ska sluta. Jag tror på Finland i final i varje fall.
Sitter här och lyssnar på Markus Krunegårds låt "askan är den bästa jorden".
"Det är först när man ger upp som det blir nått nytt. När man släpper taget tar man steget"
Insåg precis att dessa två meningarna är så oerhört bra, går knappt beskriva.
Jag är 17 år och har gått igenom det ena och det andra i livet. Jag har gett upp flera gånger, men har samtidigt rest mig på samma gång. Under dessa 17 snart 18 år så har jag förlorat så många kära men också vunnit många andra. Jag har förlorat vänner, som sedan kommit tillbaka. Jag har varit mobbad, jag har gjort det ena och det andra. Jag har varit med om det värsta förhållandet som jag än idag försöker sudda ut från mitt liv. Vissa saker är jag stolt över och vissa andra är jag mindre stolt över. Men vad jag vet så lär man sig av sina misstag, det är i alla fall vad jag får höra varje dag. Jag har kämpat mig tillbaka från botten av havet upp till ytan för att kunna ta djupa andetag. Jag är så glad att jag alltid varit så bra på att simma, det är det som tagit mig upp till ytan. Jag tänker precis som Kenta sjunger, "Just idag är jag stark" för varje dag som går.
Under de senaste månaderna så har jag kämpat mig igenom skolan. Men idag när jag blickar bakåt och ser vilka framsteg jag gjort så känner jag mig bara stolt och extra stark. Jag kan om jag vill. Jag ska nå mina drömmar för vissa från inte ens uppleva sina drömmar eller inte ens känna hur det känns att nå dit man vill. Men jag har lovat mig själv att jag ska nå dit jag vill oavsett vad som händer.
Idag känner jag mig extra stark. Idag känner jag mig som en vinnare. "För det är först när man ger upp som det blir nått nytt. När man släpper taget tar man steget."
Idag tvingade jag mig själv upp ur sängen klockan halv sju för att kunna bege mig till skolan runt sju tiden. Var rätt skönt att komma tillbaka, men efter några timmar så fall allt ihop orkade verkligen inte med någonting. Fredags trött antaligen, men det är bara att leva med. Vi fick oss många goa och härliga skratt idag i varje fall.
Nu ikväll ska jag traska bort till min vän Emil för att dricka lite öl och spendera kvällen med andra goa vänner hos honom. Hoppas på en trevlig kväll och det önskar jag även er andra. Ha det fint! XxXx
En tjej på några jordsnurr som numera är bosatt i det lilla samhället Limmared som ligger 3 mil söder om Borås. Mode, sång och hockey ligger varmt om hjärtat.
Fritiden innebär träning, shopping och vänner såklart.
