Jag har sett människor leva i slumområden, vid brinnande sopor, folk bo i plåtskjul, samt folk sova på gatan. Under dessa tre veckor skaffade jag mig vänner som jag aldrig kommer glömma, vänner som har tagit en stor plats i mitt hjärta. 

Jag har fått se en öppen tumör som man aldrig skulle få se här i Sverige, pga att vi har rätt behandling. Jag fick se denna kvinna skrika, och behandlas för sin smärta med alvedon och någon få gång få morfin.

Jag har träffat världens sötaste kille runt 12 årsåldern som vart dövstum. Denna killen fastnade jag extra mycket för, en kille som jag vet aldrig kommer klara många år till i ett land som Sierra Leone om inte bättre människor kommer i hans närhet. Denna killen funderar jag på dagligen, vart han är. Är han tillbaka i västra delen av freetown och bor bland alla sopor och luktar kiss som första dagen då vi träffade honom eller är han kvar i plåtskjulet bakom vårt då varande hus. Jag undrar. Jag önskar att jag gjort mer. Jag saknar denna grabbens leende och kramar. Saknar att sitta och se han känna och skratta  av vibrationerna från gitarren. Saknar att se hans försök till sång. Önskar att jag kunde förstå vad denna grabb ville förmedla med sina ljud som han trodde var ord som vi fick ut. 

Man hade bara hört om fattigdomens verklighet, men aldrig riktigt sett. Man hade bara läst om folk som krigat. Under dessa tre veckor såg jag hur hemsk verkligheten egentligen är, att folk bor som dom där nere gör är riktigt sjukt. Att barnsoldater ens existerat, att kriget existerat för bara några årsedan är sjukt. Allt är helt sjukt! 

Jag tar mig nu i kragen och slutar klagar för alltid kommer det finnas människor som har det värre. 

Att sätta sig i bilen den 18 Januari och rulla mot Landvetter var jobbigt men samtidigt väldigt spännande. Efter att ha checkat in bagaget och vinkat av mor och far kom känslorna. Tårarna bara forsade och jag undrade vad jag gett mig in på men som vanligt tog jag till min andra sida och bet ihop. Innan vi klev på planet mot Paris så satte vi oss och dämpade resfebern med varsin öl. Samtalet handlade inte om resan eller om att vi skulle lämna allt här hemma för tre veckor utan som vanligt kom vi in på något historiskt. 

 

Efter en timma vart det ombord stigning på planet och resan mot Paris gick alldeles utmärkt,  nu var vi äntligen påväg efter treårs hårt jobb. I paris vart det bara en massa säkerhetskontroller och käk som gällde innan det var dags att kliva på nästa flyg som skulle ta oss ner till Sierra Leone i Afrika. Runt 12 var vi äntligen framme och första natten spenderade vi på samma sida som flygplatsen. Dagen där på tog vi färjan över till Freetown och huvudstaden för att kunna ta oss till boendet där vi skulle spendera våra tre veckor. Området där vi bodde hette Hamilton och låg precis intill stranden. Ett fint och väldigt hemtrevligt hus men tätt intill oss bodde folk i plåtskjul, allt var en dröm men samtidigt en mardröm. Havsutsikt och fattigdomsutsikt. 

 

Resan var väldigt lärorik, rolig och känsloväkande. Man kan säga att det bestod av blod, svett och tårar men samtidigt så mycket fint och många skratt. Jag tycker det är så hemskt att veta, att 12 timmar ifrån oss ligger ett land vid namn Sierra Leone som många glömt bort. Ett land som mycket väl hade kunnat vara ett semester ställe för många men som istället blivit nedtryckt pga fattigdomen och inbördeskriget som varade tills 2001. Landet är på goda vägar framåt och jag lovar att om 5-10 år är detta land ett semster ställe för många svenskar. För vissa turister har redan tagit sig till de vita stränderna det som fattas är bara paraplydrinkarna. 

 

Jag har lovat mig själv att en dag ska jag tillbaka till detta fina land och alla omtänksamma människor.