Jag minns en sommarkväll i juli i underbara Halmstad. Satt där på stranden och pratade gamla goa minnen med mina kära vänner. Man mådde så jävla bra, man var lycklig för det man hade. Just nu känner jag att jag behöver åka någonstans och lätta mitt hjärta och komma ifrån skolan och Limmared/Tranemo. Jag vill komma tillbaka till den där sommarkvällen på stranden och må bra. När man spelade låtarna som nu sitter fastklistrade i huvudet på en. "just idag är jag stark, just idag mår jag bra" "Hello tomorrow"."Vi har bara varandra". Man saknar allt det goda och alla roliga stunder som var, och alla underbara vänner som man inte träffar just nu. Jag behöver ledighet och ser nu framemot helgen, hoppas på ett bättre slut på veckan efter denna jobbiga dag.

 

 

 

Jag vet att någonstans i himlen ovanför mig så finns ni
Jag vet att jag står ostadigt kvar, lämnad i ensamhet med sorg
Jag vet, för att jag ska ska klara av det här
så måste jag vara hel, men är trasig utan er.

 Jag vet inte vart ni är. himlen är för stor
Varför skulle detta hända just er, varför kunde detta ske
Förvirringen blåser mig omkull
Jag orkar inte resa mig upp längre, jag ger upp
Jag faller, faller och åter faller.

  Jag försöker, jag försöker vara stark men
det är inte lätt. Det är inte lätt när jag inte har en
trygghet eller lycka, ni tog den med der när ni gick.

 Jag är vilsen. Jag behöver er.
Vart är ni...  Jag skulle göra allt för en
stund i eran närhet. höra era röster. 

Jag saknar er...

 

 

 

 

 

Läste om en kille i GP idag, blev så berörd visste inte vart jag skulle ta vägen. Killen hade cancer, och hade haft det ett bra tag. Han ville dö, han ville träffa sin bror som tidigare hade dött. Efter många om och men fick han ta sitt sista andetag och la lämna smärtan bakom sig.

Jag är så tom efter det jag läste och tänker tillbaka på hur det var när min kära farfar gick bort. Kom hem från skolan en vanlig dag och såg, hörde alla gråta. Jag fick beskedet om farfars bortgång, jag sprang bort till farmor/farfars hus och satt jämte honom i sängen i minuter, timmar. Hade jag fått sitta där längre så hade jag gjort det. Min älskade farfar. Där förlorade jag en del av mitt liv. 2011 kom, då min andra släkting drabbades av cancer. Min fina tre åriga släkting, Vilmer. Ett årsenare alltså i år,2012 gick han bort. Jag saknar allt som var. Allt det goda som fanns. Va fan får alla oskyldiga cancer för? varför just alla snälla.

Jag är så trött på att sitta på en träbänk i en kyrk och gråta ut för att man förlorar så många. Jag vet inte vad jag ska ta mig till längre. Sen jag varit väldigt liten har jag gått på begravningar hit och dit. Jag är så trött på att behöva förlora nära och kära så tidigt. Idag kunde jag suttit och gjort min läxa med min farfar, jag kunde spelat fotboll eller annat med min släkting. Men nej det går inte pga den här hemska sjukdomen cancer. Jag är så trött. Jag orkar inte tänka mer, jag gråter, gråter, gråter och gråter. Men vad hjälper det, ingenting.

Med allt detta ville jag bara komma till att jag är sjukt rädd för att förlora fler personer i min omgivning så som någon i familjen eller i min vänskapskrets. Jag är för jävla rädd. Tänk alla som ställt upp för mig i gott och ont. Jag skulle aldrig klara mig utan er. Jag vill inte klara mig utan er. Jag är så rädd för varje minut som går.

Åhh, alla fina vänner och min underbara familj ni fattar inte vad jag älskar er!! Ni är mitt allt, vill inte sova nu utan bara umgås med er för man vet ju ALDRIG vad som kan hända bara nu efter att ni läst denna text.. JAG. ÄR. RÄDD!!

Men kom ihåg att jag älskar er, ni är mitt allt!