2013 blir 2014, ett år som varit lite upp och ner, djupa dalar och höga toppar med motvind som man brukar säga.

 

Året började med en rejäl bakfylla efter nyårsfirandet och sen började dagarna och månaderna rulla på som vanligt. Dagarna bestod av massvis med plugg, fika med vänner samt träning, ibland har jag även hunnit med lite jobb hit och dit. Våren började gå mot sitt slut och Cizzy tog studenten och sedan spenderade jag midsommar nere i halmstad med ett fint gäng i från småland, goa människor dedär. Efter midsommar åkte jag hem för att jobba i några dagar till, sen vart det semester då de händer grejer så att säga. Åkte ner till Halmstad och semestern började med att vi tittade till våra fina grabbar i gyllene tider. Ritkigt grymt, kvällen fortsatte med en utgång på stan sedan vart sommaren igång på riktigt. 

 

Halmstad bestod utav, Halmstadgänget, smålandsgänget, fylla, after beach, Petra Marklund, Winnerbäck, Hoffmaestro, kungarna av tylösandshuset, och mycket skratt i solen och havet. 

 

Hösten kom... OH! Plugget drog igång samtidigt som träningen igen. Vart väldigt mycket under en längre period, massvis med plugg, extra arbete inför afrika resan som sker nu den 18 Januari. Hösten blev lite som den blev, ibland händer saker som inte ska hända helt enkelt. Jag förlorade min vän Berglund, väldigt snabbt. Bara några timmar tidigare hade vi pratatsvid, så inget var normalt efter denna olycka. Drar ett citat som jag fått höra sen denna dagen, "saknaden är densamma men sorgen hanterbar". Så som sagt man ska aldrig deppa ihop utan fortsätta leva för sina nära och kära man mist under årets gång. Nu ska jag ta nya tag, och jag hoppas på att 2014 blir ett riktigt bra år. Imorgon ska jag fira in det nya året tillsammans med fina vänner, och det hoppas jag att ni andra också ska göra. All kärlek och styrka till er som tycker nyår är jobbigt, ni är inte ensamma kan jag lova.

 

Jag önskar alla ett riktigt gott nytt år!

 

 

Många kramar ifrån Jenny Lundmark! 

Man börjar känna hur jobbigt det är när alla börjar räkna ner till långledigheten. När vänner börjar prata om julklappar och förhoppningar om julen. Det är jobbigt, för julen innebär att man ska tillbringa så mycket tid med familjen och släkten. Släkten är ju trots allt värst eller vad brukar man säga? Idag är det dan före dopparedan och det börjar kännas i magen, oroheten vaknar och stressen kommer ännu mer. 

 

Jag tycker julen är jätte mysig men inte när det är såhär, utan snö. Det känns som om det vore syrrans födelsedag och midsommar imorgon. Allt jag önskar är snö och kyla, så man slipper koka över inne med tända ljus. Jag känner bara att jag vill att denna julen ska vara över för jag sitter bara och räknar ner ledigheten och dagarna som är kvar av detta året samt tills att jag lämnar Sverige för tre veckor. Jag kan liksom inte finna julkänslan eller lugnet, ångesten över resan tar över för mycket. Jag måste ha fått resfeber! 

 

Jag känner att det är dags att starta ett nytt kapitel i mitt liv, utan dom jag saknar i dagsläget (mina fina vänner och många andra nära och kära som i dagsläget inte lever). Jag känner att det är dags att fortsätta skriva på min historia om livet och i takt med tiden förflytta den framåt. Det innebär inte att jag lämnar det som varit bakom mig eller att det inte längre betyder någonting, utan snarare tvärtom. Tror att mycket av händelserna lyft mig och skapat den personen jag är idag, även om mycket varit negativt men varför bara blicka bakåt på det när man istället kan se ljuset. Härmed förklarar jag fred med mitt förflutna, jag står upp för den jag varit och jag ser fram emot vad framtiden har att ge.

 

Jag tror att det är först när livet får en mening, man inser varför man faktiskt lever och när man slutat vara rädd för att förlora, de är då man faktiskt på riktigt börjar leva. När jag var mindre var jag alltid rädd för att misslyckas, rädd för att inte duga men ändå mest rädd för att inte passa in, eftersom jag vara lite ”hårdare” än vissa andra. Jag var ständigt i jakt efter det perfekta och sket i vad alla andra tyckte, och ni som inte vågat sticka ut under er uppväxt, våga stick ut nu istället så ni orkar leva. Man lär sig av att sticka ut lite, man finner inte bara sig själv utan väldigt många andra bra personer.

 

Efter mycket sorg och saknad har jag faktiskt hittat tillbaka till mitt liv, jag har skapat fred med mitt förflutna och jag har vunnit för att våga resa in i framtiden och nå mitt mål.

 

Från och med nu kommer jag att delge er min resa mot mitt mål, hur jag går tillväga och vad jag utför för att nå detta hemliga mål. Jag ska även se till så att inte ni tappar hoppet, jag är ju trots allt en människa som bryr mig om alla fina medmänniskor där ute i samhället. Är nog nästan en människa som bryr mig om andra mer än mig själv. Men jag ska säga som det är att jag är en människa som gått från botten till toppen, och oavsett hur svårt det varit, hur ont det gjort så har vägen hit varit underbart rolig. Där av ska jag försöka förmedla och övertyga er om hur ni där ute kan ta er vidare också. För hjälpen och stöttningen av andra behöver man alltid.

 

Just nu handlar allt bara om att aldrig ge upp och att aldrig tappa hoppet! Många stora kramar till er där ute som känner att vissa saker är jobbiga just nu. Ni är starka!

De ord jag brukar skriva är sällan självklara, brukar helst vilja lämna utrymme för min egen tolkning. Att skapa metaforer som beskriver det jag egentligen vill säga har med tiden blivit mitt sätt att uttrycka mina känslor och händelser. Vill inte säga att jag alltid lyckas, men att skriva får mig att må bättre. Ta ut ilskan, sorgen och rädslan istället för att lägga över det på andra i min omgivning. När jag skriver här är det inget som är rätt eller fel, jag försvarar bara mig själv och detta känns mest rätt. Jag klarar av att hantera vardagarna på ett mer hanterbart sätt när jag skriver av mig. 

 

Vi har alla gått igenom diverse händelser i livet, händelser som både har format och förändrat oss som personer. Alla bär vi på olika bakgrunder, vilket också har en påverkan på hur vi agerar och vad vi värdesätter mer i livet osv. Jag vågar påstå att människan alltid har ett val och att det ligger till grund för vilken väg vi väljer att gå igenom i livet. Yttre omständigheter kan givetvis påverka men i slutändan lär man sig hantera vardagarna på ett rätt sätt och inser att besluten för livets gång alltid finns hos oss själva. 

 

Jag tog mitt beslut av att skriva, skapa en egen väg för att gå vidare i livet. Där av kommer jag nå mitt mål. Har fått många förfrågningar av folk som läst min blogg om vad mitt mål är, men det kommer jag inte att skriva ut här förens målet är avklarat. Men som många vet så är jag en människa som aldrig ger upp, en som alltid kämpar både för andra och för mig själv. Jag försöker bara förmedla att ni aldrig ska ge upp, och försöka leva för er dröm precis som jag. 

En dag vaknade jag upp och jag visste inte hur framtiden skulle bli.

Jag vandrade mellan skolan och hemmet, åkte hem till Värnamo spenderade tid med vänner och min kära morfar. Tiderna förändrades jag spenderade mer tid i Limmared och åkte aldrig dit på flera månader. Jag var med min trygghet min familj. En dag senare förändrades allt igen min farfar gick bort och julen blev aldrig densamma sen träffade jag min kärlek. Min kärlek som vart mitt allt, han skapade min trygghet och även mig. Jag spenderade 1 1/2 år med denna kärleken. Gymnasiet kom, och där hände allt. Jag blev slagen av kärleken, sedan rädd för omvärlden. Min familj fanns alltid där, fick nog mer än vad jag behövde. Tillslut fann jag mig själv igen, blev den jag är idag, den ödmjuka, omtänksamma, skrattglada Jenny. En mer skrattglad tjej kan man inte hitta. Jag fann mitt hopp hos en vän. En vän som idag inte lever. En vän jag gråter för dagligen, en jag saknar och en jag aldrig kommer glömma.

Jag vet nu att jag vaknar imorgon och vet vart jag är påväg, det visste jag inte förut. Jag ska dit, jag ska nå detta mål. Jag lovar att skjuta så hårt jag bara kan och ta emot jublet när detta mål är klart om några år. Jag ska stå där precis som jag gjorde idag och skratta åt allt. För om tre år är jag antingen där eller här, men jag ska dit. Jag slutar aldrig ge upp, jag söker alltid nya utmaningar. Nu är jag äntligen ett steg närmare min dröm. 

Godnatt och sov så gott, glöm aldrig att leva för det ni vill. 

Ena dagen pratade vi om den kommande helgen, du skulle åka hem till kära småland och jag ner till Helsingborg med Louise. Nästa stund disukterade vi roliga händelser som hänt under veckan, och du hjälpte mig med diverse uppsatser. Sen kom fredagen...

 

Vid fyra satte jag mig på bussen ner till Helsingborg, öppnade en cider och skrattade ihop mig med gänget. De så kallade limers gänget. Resan ner blev allt roligare och roligare dock slutade inte matchen så som vi tänkt oss men inte vart vi sura för det. Vi förberedde oss för hemresa och hamnade tillslut på mc i Halmstad, stormade in med klackramsor. Aldrig skämts så mycket i hela mitt liv. När vi väl kom hem till Limma igen så beslöt jag mig för att vandra hem och plötsligt fick jag ett besked via sms. Du hade krockat med älg och avled direkt på plats pga skadorna du åstakommit. Bara sex timmar innan detta hade jag hört din röst, fyra timmar tidigare hade vi flummat vidare på sms och snapchat. 

 

Ibland tar man människor för givet och tror att de alltid kommer finnas kvar i ens närhet. Innan var allt en självklarhet men nu vet jag inte längre. Det enda jag vet är att jag kämpar dag för dag, vissa dagar är jobbigare än andra. Ibland skriver jag och suddar, skriver och suddar för att orden inte kommer fram. Ibland dyker tårarna upp, och ibland tänker jag tillbaka och skrattar. 

 

Önskar att du skulle vara den första jag skulle kunna ringa på nyår och önska ett gott nytt år och få säga att jag ser framemot den kommande sommaren med det så kallande "halmstadgänget". Men så blir det inte.. Vissa dagar är alltså jobbigare än andra och idag saknar jag dig extra mycket. Allt är inte en självklarhet längre. Tyvärr. 

 

 

"Det svåraste med att behöva säga farväl är att man behöver göra det varje dag."

Vissa dagar är bättre än andra och så kommer det alltid förbli. Har idag tagit djupa andetag långt inifrån och jag är nu påväg mot mitt mål. Idag sjöng mitt hjärta ut, äntligen. Börjar känna att ångesten släppt samt sorgen. Börjar känna mig som Jenny igen. Hur underbart detta är, det går inte ens förklara med ord. Jag är tillbaka. Inga tabletter, inga hårda kommentarer, inga måsten.. Fortsätter nu mitt nästa kapitel i livet, oavsett saknaden så ska jag leva vidare. Saknaden finns alltid där. Men en sak som är säker, jag har hittat mig själv igen. Det börjar lika något. 

Måste tacka för alla värmande ord från er mina vänner, ni stärker mig ännu mer. 

Glömmer aldrig första gången vi sågs. Orden du sa fick mitt hjärta att slå snabbare, pulsen att skena och läpparna att formas till ett leende. Ett leende som alltid kommer fram när jag tänker på dig. Jag önskade mig en diamant men fann en vän för livet, med ett hjärta av guld.

 

När mitt liv äntligen var på topp, fick jag beskedet. Bubblan blev större, större och större, samt andetagen att bli färre. Helt plötsligt stod jag ensam kvar på tå. Du hade alltid svar på frågorna jag ställde. Nu ställer jag frågan till mig själv, hur ska jag ta mig igenom detta? Jag vet så mycket väl vad du hade svarat och tänker nu precis likadant. "Våga vara dig själv, våga ta stegen du är stark. Du är ju en så go tjej, en som alltid ler och skrattar. Ta hjälp av bloggen, lyssna på musiken och skriv".

 

Jag är nu inne i en match och möter det hårdaste motståndet, motvinden. För varje dag tar jag större och större steg. Jag ska gå igenom detta, jag ska nå mitt mål. Jag ska klara detta, det har jag bestämt.

 

Vi ses när min tid är inne, lovar att dyka upp med leendet du formade en dag. Hoppas du sover så gott vännen min. Alltid saknad, aldrig glömd!