Jag har sett människor leva i slumområden, vid brinnande sopor, folk bo i plåtskjul, samt folk sova på gatan. Under dessa tre veckor skaffade jag mig vänner som jag aldrig kommer glömma, vänner som har tagit en stor plats i mitt hjärta. 

Jag har fått se en öppen tumör som man aldrig skulle få se här i Sverige, pga att vi har rätt behandling. Jag fick se denna kvinna skrika, och behandlas för sin smärta med alvedon och någon få gång få morfin.

Jag har träffat världens sötaste kille runt 12 årsåldern som vart dövstum. Denna killen fastnade jag extra mycket för, en kille som jag vet aldrig kommer klara många år till i ett land som Sierra Leone om inte bättre människor kommer i hans närhet. Denna killen funderar jag på dagligen, vart han är. Är han tillbaka i västra delen av freetown och bor bland alla sopor och luktar kiss som första dagen då vi träffade honom eller är han kvar i plåtskjulet bakom vårt då varande hus. Jag undrar. Jag önskar att jag gjort mer. Jag saknar denna grabbens leende och kramar. Saknar att sitta och se han känna och skratta  av vibrationerna från gitarren. Saknar att se hans försök till sång. Önskar att jag kunde förstå vad denna grabb ville förmedla med sina ljud som han trodde var ord som vi fick ut. 

Man hade bara hört om fattigdomens verklighet, men aldrig riktigt sett. Man hade bara läst om folk som krigat. Under dessa tre veckor såg jag hur hemsk verkligheten egentligen är, att folk bor som dom där nere gör är riktigt sjukt. Att barnsoldater ens existerat, att kriget existerat för bara några årsedan är sjukt. Allt är helt sjukt! 

Jag tar mig nu i kragen och slutar klagar för alltid kommer det finnas människor som har det värre.