HJÄRTAT
När det gör så himla ont i hjärtat att man bara vill plocka ut det, stoppa in det och sen ta ut det för alltid.
Så känns det nu. Jag är mållös!
VÅGA ALDRIG GE UPP
Jag var rädd att jag skulle ha glömt bort hur det kändes. Men helt plötsligt blev jag påmind igen. Jag träffade äntligen någon som gjorde mig glad, fick mig att må bra.
Men helt plötsligt förändrades allt. Olyckan kom. Den olyckliga kärleken hoppade på mig. Vet ni hur det känns? Om inte... Tänk er att ni står alldeles ensamma ute i kylan, det är mörkt och ni väntar på bussen och det värsta av allt, bussen kommer aldrig. Den känslan, ungefär så är känslan för olycklig kärlek fast lite mer utav pain in the as. Det verkligen river i en. Sen är man så nerslagen att man nästan vill ge upp.
Känner ni någonsin så här så vet ni. Det är över. Men man börjar sakta med säkert läka. Men jag lovar er det är en helvetes smärta genom hela resan. Men våga ALDRIG ge upp, det är sjukt onödigt! VÅGA ALDRIG GE UPP!
FALLANDE TÅRAR
Jag är rädd! Rädd för att förlora ännu en gång. Tårarna rinner, jag skakar. Jag är inte redo för det här ännu en gång. Varför ska alltid jag fastna så fort, varför ska jag falla... Falla in i någon och samtidigt falla åt sidan.? Jag är rädd. Jag försöker, försöker med allt. Jag försöker visa mig stark hela tiden men nu orkar jag inte hålla tillbaka längre.
När man saknar någon att prata med. När man saknar den där långa hejdå kramen. När man saknar hejdå pussen. När man saknar allt det där. Men nu känns allt hopplöst. Jag är rädd tillsammans med dom fallande tårarna.
FALLANDE LÖV
Alldeles för längesen jag ens vågade skriva. Tiden bara rinner iväg, ibland känner jag att det vore skönt att bara stanna upp för en stund. Allt ska gå så himla fort hela tiden.
Saknaden kommer med hösten. Jag har alltid varit en höst människa. De är då jag föddes, då de roliga händer, hockeysäsongen drar igång. Jag får tillbringa tid i ishallen som jag gjort sen barnsben. Men för lite mer än ett årsedan, försvann hösten bort med vinden, tillsammans med de fallande löven. Framtiden skulle aldrig bli den samma som jag tidigare hoppats på.
En människa. En väldigt vacker människa tog sitt sista andetag. En människa som gjorde mina dagar lättare. En människa som alltid ställde upp. En människa som idag inte finns med mig på samma sätt. Jag hatar livets orättvisa.
Fy fan. Va jag hatar hösten. Fy fan. Va saknaden tär på mig. Min fina.
Men jag är glad. Tro det eller ej, livet går vidare. Man finner alltid en utväg i sådana här hemskheter. Jag har funnit mina andetag och min styrka. Man måste bara våga ta nya tag, precis som jag gjorde för några veckor sedan. Jag fann det jag sökt.
Hösten är fin trots alla löv som faller och framtiden kommer att bli bra.
