De senaste dagarna har varit så jobbiga, sömnlösa nätter, tankar, frågor och minnen som dykt upp. Jag börjar inse nu att jag levt i en bubbla, jag varit inlåst i den bubblan i nästan 1 1/2 månad. Har försökt förtränga det som hänt, men jag vet att man inte ska utsätta sig själv för förträngningar så har sagt emot mig själv. Nu sitter jag här en dag efter begravningen och inser att jag är så tacksam för allt du gav oss och speciellt mig. Den styrkan du gav mig, har ingen gett mig tidigare. Jag lever nu vidare, jag ska leva för dig med min vän. Allt jag kommer sakna är våra sjuka sms, samtal. Våra skratt, våra galna ute kvällar, kommer nog egentligen sakna allt med dig. Men du skall veta att jag lever och ska fortsätta leva för dig, samt det sista vi sa till varandra ska jag fixa. Det lovar jag! 

Saknaden är densamma men sorgen hanterbar. Vi ses på andra sidan Berglund, men tills dess ska jag sakna dig. 

Det är hjärtats brustna höst i år. Lever på minnen och skratten. 

Försöker finna styrkan inför den kommande veckan. Föreläsning av Petter på tisdag, vanlig tråkig onsdag. Torsdag - begravning samt att farsan ska opereras. Fredag halv dag.

Minns så när Berglund kom in i stugan i somras, höjde stämningen med sina kommentarer. Lever på det varje dag och önskar att jag blir som honom en dag. Han var och kommer vara min vän livet ut. Jag ska leva för honom nu, och ska prata så gott om honom i framtiden. Vill. Inte. Begrava. Dig. Du är liksom för ung. 

Om en vecka krossas mitt hjärta på nytt, jag kommer bli halv igen. Pratade med Chrille och Jonte innan, allt kändes konstigt. Man ser och tänker på ett helt annat sätt efter din bortgång, alla säger det. Jonte sa "Han finns i honom, man tror liksom det är han. Både på gott och ont."

 

Tror det är bra att ni Berglundsyskon är så lika så vi kan leva och minnas. Samtidigt som det kan göra väldigt ont att se likheten. Vi alla pratade om saknaden. Vi brister lite här och där, men vi är starka eller försöker ivarje fall. På torsdag är begravningen. Ska vi någonsin bli redo att släppa taget på riktigt? Jag orkar liksom inte att tänka framåt. Jag. Orkar. Inte. Mer. Nu.

 

Kommer för evigt att Älska dig min vän.

Saknar! 

Har försökt att vara stark men när motvinden kommer faller jag ihop i tårar. Jag/vi alla önskar att du var här. Men just inatt önskar/hoppas jag att du är stolta över oss. 

Jag längtar tillbaka till "Halmstadveckan" med goa gänget. Tänker på dig, och hoppas att din själ ska visa oss hur vi ska leva rätt. Minns ditt tal med ett stort hål i hjärtat, "ni är allt det man lever för, de alla letar efter. Det handlar inte om fest med alkohol, för livet med er är roligare oavsett alkohol." 

Jag saknar dig extra mycket idag. Saknar, saknar och saknar. Snälla kom hem så vi blir hela. Gråter i floder, önskar och hoppas att allt vore en dröm.  Hatar att leva utan dig!

 

Från första dagen har vårt mål varit att vi ska ta oss till Afrika, Sierra Leone.Sierra Leone är ett av världens fattigaste länder, dem lever på cirka 7-15 kr varje dag. Många dör tidigt, en förväntad livslängd för en man ca 36 år. Riktigt sorgligt och hemskt!

 

Igår bokades våra biljetter ner till Sierra Leone, i januari sker drömresan. Frågan är bara om det är en drömresa, för i resan ingår jobb och lite semester. Det kommer bli tre riktigt tuffa veckor, många intryck, många tårar och väldigt mycket saknad. Många krossade hjärtan.

 

Resan för mig kommer bli riktigt spännande, lärorik och tuff. Jag ser fram emot att få leva i en helt annan kultur och få ta del av deras erfarenheter. Dock är jag väldigt rädd för flygresan ner, hatar att flyga. Resfebern kanske redan har kommit. Jag reser ner mot Afrika med två hopp och det första är att min syster förhoppningsvis klarar att hålla sig till beräknad tid så jag inte blir moster där nere. Det andra är att jag och Amfora ska ge minst två barn pengar för vaccin mot malaria, och ge dem hopp och tro om livet som faktiskt väntar. Mitt och Amforas projekt är just Malaria, - "låt vaccinet rädda dem".

 

Jag hoppas att jag kommer klara av att stå ut i tre veckor utan min familj och närmaste vänner. 66 dagar kvar, ångesten och rädslan stiger.

 

Rädslan om att gå vidare den finns hos oss alla.

Den eviga väntan om att han ska ringa och dra ett citat från en rulle eller bara dra ett klokt ord om livet, samt alla roliga skämt han jämt hade. Har läst och hört så mycket om honom de senaste dagarna, bland annat om allt gott han gjort för alla. Det märks att Berglund varit en god människa genom sin resa. Många lever med sorg sen han lämnade oss, men nu ska vi se till att leva för honom. 

Idag skulle han blivit 24 år. Känns helt sjukt att han inte fick uppleva mer av sitt liv, och allt det han faktiskt hade framför sig. Men vi i det så kallade "Halmstadgänget" ska nu leva upp för det han ville. 

Dags att blicka framåt och se allt på den ljusa sidan att vi faktiskt fick en rolig och oförglömlig tid med en fantastisk människa. 

Ta hand om varandra och ta vara på tiden ni får med era nära och kära, för alla vi har ett utgångsdatum frågan är bara när. Så pass på att njut av varje sekund tillsammans. 

 

Efter några jobbiga veckor försöker jag hitta leendet bakom all sorg. Saknaden lever i kroppen men jag har börjat förstå att det är sant så nu är det dags att börja leva med det.

Har under två dagar hjälpt Louise att flytta till bynsväg i Tranemo. Igår blev det en riktigt bra kväll i den nya mysiga lägenheten, ikväll ska vi även se till att få det ännu mysigare. Skönt att komma hemifrån lite och andas och skratta på ett helt annat sätt. 

Önskar er alla en fin lördagkväll, tackar för mig!