JAG ÄR RÄDD.
Läste om en kille i GP idag, blev så berörd visste inte vart jag skulle ta vägen. Killen hade cancer, och hade haft det ett bra tag. Han ville dö, han ville träffa sin bror som tidigare hade dött. Efter många om och men fick han ta sitt sista andetag och la lämna smärtan bakom sig.
Jag är så tom efter det jag läste och tänker tillbaka på hur det var när min kära farfar gick bort. Kom hem från skolan en vanlig dag och såg, hörde alla gråta. Jag fick beskedet om farfars bortgång, jag sprang bort till farmor/farfars hus och satt jämte honom i sängen i minuter, timmar. Hade jag fått sitta där längre så hade jag gjort det. Min älskade farfar. Där förlorade jag en del av mitt liv. 2011 kom, då min andra släkting drabbades av cancer. Min fina tre åriga släkting, Vilmer. Ett årsenare alltså i år,2012 gick han bort. Jag saknar allt som var. Allt det goda som fanns. Va fan får alla oskyldiga cancer för? varför just alla snälla.
Jag är så trött på att sitta på en träbänk i en kyrk och gråta ut för att man förlorar så många. Jag vet inte vad jag ska ta mig till längre. Sen jag varit väldigt liten har jag gått på begravningar hit och dit. Jag är så trött på att behöva förlora nära och kära så tidigt. Idag kunde jag suttit och gjort min läxa med min farfar, jag kunde spelat fotboll eller annat med min släkting. Men nej det går inte pga den här hemska sjukdomen cancer. Jag är så trött. Jag orkar inte tänka mer, jag gråter, gråter, gråter och gråter. Men vad hjälper det, ingenting.
Med allt detta ville jag bara komma till att jag är sjukt rädd för att förlora fler personer i min omgivning så som någon i familjen eller i min vänskapskrets. Jag är för jävla rädd. Tänk alla som ställt upp för mig i gott och ont. Jag skulle aldrig klara mig utan er. Jag vill inte klara mig utan er. Jag är så rädd för varje minut som går.
Åhh, alla fina vänner och min underbara familj ni fattar inte vad jag älskar er!! Ni är mitt allt, vill inte sova nu utan bara umgås med er för man vet ju ALDRIG vad som kan hända bara nu efter att ni läst denna text.. JAG. ÄR. RÄDD!!
Men kom ihåg att jag älskar er, ni är mitt allt!
Jag är så tom efter det jag läste och tänker tillbaka på hur det var när min kära farfar gick bort. Kom hem från skolan en vanlig dag och såg, hörde alla gråta. Jag fick beskedet om farfars bortgång, jag sprang bort till farmor/farfars hus och satt jämte honom i sängen i minuter, timmar. Hade jag fått sitta där längre så hade jag gjort det. Min älskade farfar. Där förlorade jag en del av mitt liv. 2011 kom, då min andra släkting drabbades av cancer. Min fina tre åriga släkting, Vilmer. Ett årsenare alltså i år,2012 gick han bort. Jag saknar allt som var. Allt det goda som fanns. Va fan får alla oskyldiga cancer för? varför just alla snälla.
Jag är så trött på att sitta på en träbänk i en kyrk och gråta ut för att man förlorar så många. Jag vet inte vad jag ska ta mig till längre. Sen jag varit väldigt liten har jag gått på begravningar hit och dit. Jag är så trött på att behöva förlora nära och kära så tidigt. Idag kunde jag suttit och gjort min läxa med min farfar, jag kunde spelat fotboll eller annat med min släkting. Men nej det går inte pga den här hemska sjukdomen cancer. Jag är så trött. Jag orkar inte tänka mer, jag gråter, gråter, gråter och gråter. Men vad hjälper det, ingenting.
Med allt detta ville jag bara komma till att jag är sjukt rädd för att förlora fler personer i min omgivning så som någon i familjen eller i min vänskapskrets. Jag är för jävla rädd. Tänk alla som ställt upp för mig i gott och ont. Jag skulle aldrig klara mig utan er. Jag vill inte klara mig utan er. Jag är så rädd för varje minut som går.
Åhh, alla fina vänner och min underbara familj ni fattar inte vad jag älskar er!! Ni är mitt allt, vill inte sova nu utan bara umgås med er för man vet ju ALDRIG vad som kan hända bara nu efter att ni läst denna text.. JAG. ÄR. RÄDD!!
Men kom ihåg att jag älskar er, ni är mitt allt!
Kommentarer
Trackback
