Jag var rädd att jag skulle ha glömt bort hur det kändes. Men helt plötsligt blev jag påmind igen. Jag träffade äntligen någon som gjorde mig glad, fick mig att må bra.

 

Men helt plötsligt förändrades allt. Olyckan kom. Den olyckliga kärleken hoppade på mig. Vet ni hur det känns? Om inte... Tänk er att ni står alldeles ensamma ute i kylan, det är mörkt och ni väntar på bussen och det värsta av allt, bussen kommer aldrig. Den känslan, ungefär så är känslan för olycklig kärlek fast lite mer utav pain in the as. Det verkligen river i en. Sen är man så nerslagen att man nästan vill ge upp.

 

Känner ni någonsin så här så vet ni. Det är över. Men man börjar sakta med säkert läka. Men jag lovar er det är en helvetes smärta genom hela resan. Men våga ALDRIG ge upp, det är sjukt onödigt! VÅGA ALDRIG GE UPP!