Ena dagen pratade vi om den kommande helgen, du skulle åka hem till kära småland och jag ner till Helsingborg med Louise. Nästa stund disukterade vi roliga händelser som hänt under veckan, och du hjälpte mig med diverse uppsatser. Sen kom fredagen...

 

Vid fyra satte jag mig på bussen ner till Helsingborg, öppnade en cider och skrattade ihop mig med gänget. De så kallade limers gänget. Resan ner blev allt roligare och roligare dock slutade inte matchen så som vi tänkt oss men inte vart vi sura för det. Vi förberedde oss för hemresa och hamnade tillslut på mc i Halmstad, stormade in med klackramsor. Aldrig skämts så mycket i hela mitt liv. När vi väl kom hem till Limma igen så beslöt jag mig för att vandra hem och plötsligt fick jag ett besked via sms. Du hade krockat med älg och avled direkt på plats pga skadorna du åstakommit. Bara sex timmar innan detta hade jag hört din röst, fyra timmar tidigare hade vi flummat vidare på sms och snapchat. 

 

Ibland tar man människor för givet och tror att de alltid kommer finnas kvar i ens närhet. Innan var allt en självklarhet men nu vet jag inte längre. Det enda jag vet är att jag kämpar dag för dag, vissa dagar är jobbigare än andra. Ibland skriver jag och suddar, skriver och suddar för att orden inte kommer fram. Ibland dyker tårarna upp, och ibland tänker jag tillbaka och skrattar. 

 

Önskar att du skulle vara den första jag skulle kunna ringa på nyår och önska ett gott nytt år och få säga att jag ser framemot den kommande sommaren med det så kallande "halmstadgänget". Men så blir det inte.. Vissa dagar är alltså jobbigare än andra och idag saknar jag dig extra mycket. Allt är inte en självklarhet längre. Tyvärr.