På en sekund kan livet förändras och aldrig mer bli sig likt igen. För ungefär ett årsedan fick vi reda på att vår fina släkting fått cancer. Fina lilla Vilmer. Vilmer är så tapper, så mycket som han kämpar och har kämpat så är han värd mer än vad man någonsin kan ge honom. Jag hatar att se så många omkring mig lida och ha sorg med sig, och speciellt denna fina familj. Vilmer dyker upp i ens tankar hela tiden. Hans fina leende. Vi har nu fått veta att vår fina lille kämpe förlorar kampen mot sin sjukdom, han/vi alla omkring honom förbereder oss på att han snart ska ge sig av till det stora badlandet där uppe. Jag har inte ens tillåtit mig själv att tänka att detta måste ske. Men men livet är orättvist, och varför vet man inte. Jag finner knappt några ord till detta. Jag önskar jag kunde göra något... Men hur skulle jag kunna hjälpa till...? När det redan är påväg att hända.

Jag finner inga mer ord, livet är bara så sjukt orättvist!