I bland får jag för mig att människor tror att jag är starkare än vad jag är. Men jag har svårt att hantera situationen, det är bara för mycket. Jag har varit under stor press under mycket lång tid. Det känns som att jag ligger strax under vattenytan och försöker komma upp över vattenytan för att få luft, liksom det känns som jag har andnöd. Det finns gränser för vad och hur mycket man orkar med.

Första dagen i skolan efter ett helt okej lov, blev en mardröm. Alla kollade runt på mig som om jag var ny på skolan, jag var bara lite tårögd, trött och arg. När jag kom hem gick jag och la mig, eftersom att jag inte kan sova på nätterna längre. Jag börjar tröttna på det här. Det värsta av allt var när min allra käraste mor sa till mig idag: "Du är inte den goa, ödmjuka Jenny längre. Vad är det som händer egentligen." Det undrar jag med.. Orkar inte med det här längre. En cancer sjuk släkting, en kille som gör mig galen, och ett liv som håller på att falla samman. Vad ska jag ta mig till egentligen. Jag har inte styrkan till det här just nu.