Sitter vid datorn och lyssnar på världens finaste låt som är kopplad till alla dem minnena som sitter klistrade i huvudet på mig.

Jag tänker på allt som hänt under den senaste tiden och under min livstid, vilka svåra stunder jag haft och hur svårt det har varit med vännerna och kärleken. Den där eviga kärleken alla snackar om, finns den verkligen? Det är något jag alltid kommer att tvivla på, efter alla dem gångerna man blivit sårad. Men sen tittar jag ut genom fönstret och ser paret som går förbi, killen för sin hand över tjejens rygg, hon ler och ögonen glänser av lycka. Han kysser henne och där ändras min uppfattning, kärlek kan ju faktiskt vara något fint, men den sidan är något jag aldrig riktigt har upplevt. När man vet att man har personen vid sin sida vad som än händer, när man känner att man kan vända sig till personen i vilken situation det än är och när man vet att personen står bakom en och fångar en när man faller. Först då kan man kalla något riktig kärlek.

Man ska bli älskad för den man är och inte för någon man inte är. Jag vill att en kille ska tycka jag ser lika bra ut varje gång han ser mig, oavsett om jag går i morgonrock eller är osminkad. Jag vill att han ska tycka jag är lika vacker efter flera månader eller kanske år som första gången han träffade mig. Vilket kanske är för mycket begärt, alla vänjer sig vid hur man ser ut och även hur andra ser ut. Men det kan man åtgärda genom att tänka tillbaka på hur man uppfattade personen under dem första gångerna man träffades. Sånt hjälper faktiskt en, det har hjälpt mig en hel del gånger. Man ska inte lägga ner all sin energi på att det negativa, istället ska man tänka på det positiva. Dem som letar efter fel hittar inget annat! och det har jag om någon lärt mig. Sen måste jag ta upp att folk gärna skaffar sig uppfattningar och fördomar lätt om andras förhållanden, jag förstår mig inte på folk ibland. Liksom skaffa ett liv och sluta skaffa fel uppfattningar hela tiden. Och speciellt skulle ni tycka något håll det för er själva i så fall istället för att sprida runt det mellan personer. Vissa är ju som brevbärare med fördomar. Snälla, sluta upp med detta!

Jag har sett mina vänner gråta alldeles för många gånger pga. att dem blivit krossade, det är något jag avskyr mer än allt annat! Att sitta där och krama om kanske en av sina allra bästa vänner och säga "detta ordnar sig jag lovar" även fast att man vet att detta kanske inte kommer att bli bra igen. Man ska aldrig ljuga men i detta läge måste man lägga några väl valda ord som får upp hoppet. Där ska man inte dra ner sin kompis ännu mer, för då ligger hon/han snart på marken. När jag ändå är inne på detta ämne kan jag tacka alla underbara människor som funnits för mig när jag behövt er, ni är bäst!

En annan sak jag lärt mig är att aldrig satsa eller gå in för ett förhållande för hårt, man blir oftast bara sårad eller besviken i slutändan. Satsar man för hårt blir man lämnad ensam kvar. Det finns en sak som krävs för att allt ska funka, båda måste vara lika mycket framåt och positiva. Något jag tycker är svinit gjort är att snacka skit om sin före detta, och även slutade prata med personen. En sådan situation kan få mina känslor att vända helt, nu vet jag att den killen/tjejen egentligen inte var något för mig, vilket gör att jag kommer över honom snabbare. Så till alla både tjejer och killar som tror att ni sårar era ex genom att säga dumma saker efter att ni gjort slut, ni sårar inte dem.. ni hjälper dem att glömma er.

Jag skriver inte detta för att få någon som helst uppmärksamhet, det är ren fakta och jag skriver detta för jag behöver få ut mina känslor. Och då är detta det bästa sättet. Tack till dig som läst allt, du vet säkert hur jag känner. Eller så känner du kanske likadant?