Sitter här och tänker på hur livet var när man var liten... Då skitsnack inte existerade, då kärlek var en puss på kinden och höjden av smärta var när ens barbie docka tappade benet, den värsta gråten var när man ramlade och skrapade upp knät, och den största rädslan var monstret under sängen... Ibland längtar man tillbaka........

Idag har jag bara klagat på allt.. Och medans jag satt där och klaga insåg jag att det värsta är att jag klagar för ingenting.. Jag vet att mina min kära lilla släkting ligger och kämpar med den värsta sjukdomen som finns i hela världen, cancer. Han är bara fyra år vår söta Vilmer... Imorgon ska han tillbaka till Göteborg och få ta massa prover och det ena och det andra. Det värsta av allt är att se alla så ledsna och nervösa över hur allt ska gå. Jag hoppas på det bästa, att han ska klara denna kampen också. Det är en lång kamp kvar, det är bara början imorgon. Jag vill inte bli av med denna underbara söta kille. Finns ingen så underbar som honom, sötaste killen i världen.


Med det säger jag godnatt och lägger mig och kollar på film.