Här sitter man och känner sig hopplös. Man känner sig ointressant, tråkig, trött, oinspirerad, fundersam, förtvivlad, osäker, skum och allmänt ledsen. Ja alltså det ena och det andra.

Man drömmer och önskar, fantiserar och hoppas, hallucinerar och tror på det bästa. Hela tiden om något bättre, något vackrare, något coolare, något mer äventyrligt, något minnesvärt, något roligare, eller bara något helt annat.

Man drömmer att man är någon annan, man önskar att man aldrig ska behöva vakna upp ur drömmen. Man fantiserar om andra vänner och en annan skola, man hoppas att det ska vara sant. Man hallucinerar och tror att det är på riktigt. Det där vackra i livet långt här ifrån, där alla är lika mycket värda, där ingen orättvisa finns, där det hela tiden händer galna saker, där man varje dag bli inspirerad av livet, där man alltid skrattar och där längtan och problem är lika sällsynt som vatten i öknen.

Man får ett tecken från verkligheten, ett sms, en röst, kroppskontakt eller kanske är det en enkel vindpust som får en att vakna. Man fattar att inget kommer bli som man alltid önskat sig. Man gråter, tänker på det man en gång hade och man inser att inget är lika kul som förut och alla bara försvinner, så som vänner och släkt. Vissa lämnar oss pågrund av ålder, sjukdomar, bråk och mycket annat.

Man känner sig ensam i världen. Man saknar så mycket, och saknaden av någon gör ont. Man önskar så mycket så även det gör ont. Man lever ett liv som fått en att ha ont av saknad, önskan och ensamhet.



Det värsta av allt är saknaden av någon man mådde bra med.