Okey...

Jag har inte varit den vanliga Jenny på några dagar nu, känner knappt igen mig själv. Jag har inte kunnat prata med mina egna föräldrar eller med de närmaste vännerna jag har. Jag har alltid fått höra av mina vänner att jag är en så stark person, och en sådan som bryr sig om allt och alla. Och jag kanske har varit stark innan om man tittar långt bak i tiden, men jag börjar känna mig svag. Det är som en stor klump som sitter djupt in i hjärtat på mig. Jag orkar inte med tårar som måste rinna ner för min kind vara j*vla kväll/natt. I fredagskväll fick jag en av mina drömmar att gå i uppfyllelse, och jag kände mig stark för stunden. Jag var med en person som jag insåg gjorde mig glad, och som fick mig känna att jag levde. Det tackar jag för. Men en sak vill jag säga denna personen....