Jag trodde att jag förstod det. Att jag kunde förstå. Men det gjorde jag inte. Inte egentligen. Bara som på en suddig bild. Den uppfyllda, halvförsiktiga ivrigheten som fanns där hos dig som hos mig. vi var kära, vi älskade varandra... men... Jag förstod inte att det ibland kunde bli mer än helt, och att helheten var ett lyxberepp. Ett lyxbegrepp som nu halverat oss itu. Jag förstår ingenting. De små bitarna av dig och de små bitarna av mig som gick så bra ihop. Dem är nu itu. Ett hjärta kan alltså gå i tusen bitar....