Det är svårt att gå vidare, och det är svårt att släppa taget. Men svårast av allt är att inse.

Sitter här hemma i soffan och funderar på hur den kommande veckan kommer bli.. På onsdag ska vi säga farväl till Vilmer och jag är verkligen inte redo. Jag har så svårt för att inse att det har hänt, det känns fortfarande som om han är på lasarettet och kämpar. Som om varje dag vore en ny med massa ny tag.

Jag önskar bara man kunde gjort något, men allt är försent. Jag hoppas du badar mycket i ditt stora vattenland. Jag kommer aldrig glömma dig, Vilmer!!