Förr var en tid då allting var bra, då man inte kunde klaga på det ena och de andra. Då skitsnack inte existerade, då kärlek var en puss på kinden, och höjden av smärta var när ens barbiedocka tappade benet. Den värsta gråten var när man ramlade och skrapade upp knät, och den största rädslan var alla otäcka drömmar. Ibland längtar man faktiskt tillbaka, tillbaka till den där tiden då allting var bra. Man förstod liksom inte vad som hände i livet, eller vad som skulle hända framöver.

De 6 senaste åren har varit som en mardröm för mig, jag har gått igenom så mycket. För mycket. Känns knappt som jag hunnit reagera efter alla bortgångar inom släkten, eller hunnit tillbringa tid med mina vänner eller någon i familjen.

Det jag vet är att jag alltid haft vänner som funnits där, och det är jag riktigt glad över. Men jag vet även hur mycket tid jag förlorat inom mig själv efter allt, jag har inte träffat den där killen som jag önskade att jag träffade för längesen. Jag har sagt ifrån själv för att jag inte vågat, för att jag har kännt mig för svag. För att jag varit rädd för att gråta i någon annans famn, men ikväll när jag tittade på Sofias änglar då jag gick in till min mor och berättade hur jag mådde insåg jag hur beroende jag är av någons närhet. Och jag vet att det finns en person där ute som jag vill träffa men aldrig vågat pågrund av alla motgångar. Jag hoppas att jag får tid och rycker upp mig nu och ser till att träffa den underbart fina killen, för jag vet att jag behöver hans närhet. 

Förlåt alla kära vänner för att jag varit tillbaka dragen, nu ska jag försöka gå vidare i livet. Med det säger jag godnatt!

"Önska inte att allt var lättare, önska att du var bättre. Önska dig inte färre problem, önska dig större skicklighet. Önska dig inte mindre utmaningar, önska dig större visdom."