Sommaren börjar ta slut. Jag ser alla bege sig till jobben för att deras semester är slut. Jag tittar igenom alla foton sen i somras. Läser och lyssnar hur andra haft det. Och jag känner att pressen kommer det är dags att bege sig till skolan igen. Det är dags för utbildning. Gemenskapen dyker upp. Jag märker att alla börjar göra sig redo för vardagen. Men känns fortfarande som jag står kvar. Jag känner mig inte redo att börja igen.

 

Efter denna underbara sommar. Efter alla dessa skratt och tårar. Efter alla galenskaper så är jag absolut inte redo för att bege mig till skolan imorgon. Frågor dyker upp som alltid. Varför måste man..? Varför finns så det så många varför? Vad ska man ha på sig? Hur kommer det vara att träffa alla? Hur kommer alla se ut efter dessa 2 månaderna? Hur kommer allt att bli?

 

I helgen var allt bra, i helgen fanns inte alla dessa frågor. Då var jag mer redo. Jag blundar och försöker tänka tillbaka till helgen. Men då ser jag bara en sak, min vän. Min fina vän som fanns här att diskutera alla varför med. Idag fick jag istället ringa henne och fråga henne alla frågor, och svaren fick mig att rysa. Hon har det bra, men hon vet att jag inte har det bra. Hon frågar mig varför jag är så otaggad inför det sista året. Jag svarade med en darrande röst "Jag är bara inte redo. Jag är liksom van att ha dig här, dom här dagarna brukar vi sitta med en kopp kaffe och svara varandra med knasiga svar, och skratta åt våra dåliga skämt."

 

Hon förstår mig. Men hon säger att allt kommer bli bra och när jag väl kommit till skolan så kommer den stora bubblan att släppa. Även den största smärtan. Då börjar det normala igen. Förutom att hon sitter några mil ifrån mig. Det är dags att förbereda sig nu. Jag ska ta djupa andetag och försöka få allt att passera under kvällen.

 

Jag ska bli redo tills imorgon. För det är verkligen dags nu. Det sista året är här.