Detta inlägget trodde jag skulle bli roligare att skriva och jag hade tänkt skriva om denna underbara sommaren men det får vänta ett tag till. Är liksom inte redo ännu..

Lars är en man som kan träffa hjärtat med sina texter, dessa två bevisar hur vänskap kan vara. Under denna veckan har jag fått två tråkiga besked,  mina två närmaste vänner lämnar Limmared och mig för att uppdatera sig lite inom skolan och annat. Emma och Cizzy mina två närmaste, galnaste och sjukaste vänner..

 

En vecka kvar, en vecka som kommer springa förbi. En vecka! Om en vecka lämnar ni Limmared för nya äventyr. Vem ska jag dela smärtan med? vem ska jag gå till när de andra inte förstår mig? Vem ska jag ta den årliga fredagsölen med? Vem ska jag ta kafferast med klockan 4 på natten? Vem ska jag ta en promenad med när det är -20 ute? Vem ska jag göra allt med...?

 

Just nu sitter jag i tårar och vet inte vad jag ska skriva, jag är förkrossad. Detta kommer bli det jobbigaste året men vill ändå inte tänka så.. Men frågan är hur jag ska klara mig utan er här, jag vet att ni finns ett samtal bort, men vem ska jag gå till när verkligen ingen förstår mig. Ni två är några av de få som verkligen förstår sig på mig. Varför måste ni lämna mig ensam kvar på tå i Limmared.

 

Min vänskaps kärlek till er är stor. Ni är som mina syskon, vi delar allt och ingenting. Herregud vad jag kommer sakna er här hemma. Vi får göra allt för att hålla ihop. Jag skulle gå 100 mil för att bara få träffa er i en timma om det vore så.

 

Men tjejer, ni vet hur mycket jag älskar er och hur mycket jag kommer gråta och sakna er. Men när ni känner att det svider, och när ni två står ensamma kvar på tå eller om ytan inte går att nå. När ni känner att ni träffat botten, kom ihåg mig då för då finns jag här. Ett samtal bort.